Skrämma barn

#Iksdagenval4 Allan Palmblad talar på Stortorget i Gävle

2020.06.14 22:08 Alajv3 #Iksdagenval4 Allan Palmblad talar på Stortorget i Gävle

I vanlig ordning går Allan upp på scenen, det är applåder, osv osv jättekul, superbra, toppenstämning, exakt ALLA ord man kan använda för att beskriva doften av en framgångsrik valkampanj går att applicera på stämningen
Gävlebor, norrlänningar.
Kamrater, väljare.
Kärt barn har många namn. Och kär valkrets har också många väljare. Som det ska vara. Hursom.
Jag kommer hit idag för att tala om vår vision för Sverige ifall ni röstar på Socialdemokraterna.
Ett socialdemokratiskt samhälle är ett samhälle som går att lita på, både när det går bra men också när det blåser. För så jobbar vi. Vi är inte de som duckar för utmaningar eller tar till enkla lösningar. Till skillnad från extremistiska konservativa krafter tror vi inte att lösningen på alla frågor är att stärka kungen eller stärka polisen eller ta hårdare tag överallt. Ett samhälle måste byggas från grunden.
Jag tror att otryggheten den uppstår på grund av en avsaknad av trygghet. Om vi vill att människor ska växa upp i trygghet räcker det inte att bara ta i med hårdhandskarna hela tiden när människor begår brott. Vi måste tänka om när det kommer till det. Varför uppstår brotten från första början? Hur jobbar vi förebyggande?
Svaret på alla frågor kan inte vara att bli mer och mer auktoritärt. Där sätter jag ner foten för eg- applåder ja, tack så mycket tack så mycket. Där sätter jag ner foten för egen del. Vi kan inte på riktigt år 2020 tro att samhället kommer må bättre av att vi blir mindre demokratiska.
Den demokratiske samhällsmedborgaren inser vikten av att ha ett samtal och komma fram till lösningar gemensamt. Den demokratiske samhällsmedborgaren inser att det kanske ibland är viktigare att se till att det finns fler resurser i skolan och fler fritidsgårdar än fler poliser och övervakningskameror.
Det socialdemokratiska samhället har fler än en tanke i huvudet, både och bygger. Jag har sagt det förr och jag säger det igen.
Jag och det socialdemokratiska partiet bryr oss och kommer bry oss om Norrland även i fortsättningen. Det andra önskar jag att de borgerliga skulle kunna säga med men under dessa kampanjveckor har jag inte sett de konservativa toppnamnen en enda gång här uppe. Vet ni varför? Det är för att de bryr sig mer om väljarna i söder. Och det här är inte något som jag står och hittar på för att skrämma upp människor, utan det är kalla fakta. Fakta bryr sig inte om de konservativas känslor, vill de vinna norrländska röster så får de banne mig komma hit upp med och åtminstone försöka.
Dricker lite Loka citron, den bästa lokan av de alla
Tja... fast det är ju klart. De kommer ju inte hit av en anledning. De kan ju bevisligen ingenting om Norrland. Ett ganska roligt exempel var när en konservativ partiledare så sent som för några månader sedan åkte upp till min hemkommun där jag satt som kommunalråd i flera år och på riktigt höll ett tal om hur gymnasieskolan förfaller där uppe. Jag vet inte hur bra koll ni har på Umeås gymnasieskolor men jag kan säga att de enda skolorna där som går dåligt är friskolorna.
Då fattar ni någonstans vilken arrogans vi snackar om. Att resa från Stockholm eller var fan han nu reste ifrån hela vägen upp till Umeå för att stå och killgissa om något han verkligen inte har koll på. Jag kan inte säga att jag åker till kommuner söderut och vet så mycket om deras kommunalpolitik men jag ställer mig ju fan inte och uttalar mig om något jag inte ens vet något om.
Nä gott folk, vad de konservativa har för verklighetsuppfattning när det kommer till Norrland är något jag tror att jag personligen aldrig kommer bli klok på. Om någon av er mot all förmodan lyckas bli det själva så får ni gärna höra av er till mig och dela med er för jag är genuint intresserad av det.
Men nog om de konservativa.
De är ju faktiskt inte det enda problemet på högerkanten, ty det finns fler.
Eller ja, befinner man sig på högerkanten till att börja med så är man ju ett problem på ett eller annat sätt så det var väl lite halvknapert uttalande. Men nåväl. Folkpartiet har ju inte heller jättebra verklighetsuppfattning.
Jag snackade om det här när jag var i Umeå för några dagar sedan med men de går alltså på riktigt till val på att "stärka Stockholm". I egenskap av norrlänning är det ju bara att sucka och fundera på vad de använder för del av kroppen när de tänker. Vi vill såklart också stärka delar av landet som Socialdemokrater men vi menar på att landsbygden och att de norrländska regionerna är i lite större behov av att stärkas än huvudstaden som får så mycket till sig gratis genom att redan vara så stor.
Den enda slutsatsen som går att dra av det här är väl att den enda rösten som kommer representera er det är en röst på något av vänsterpartierna, förslagsvis Socialdemokraterna och mig själv men annars bör ni för er egen skull rösta på VPK eller APND. Jag önskar att jag hade kunnat låta mer nyanserad men ska ni ha någon form av representation så måste det bli ett vänsterparti.
Tack gott folk för att ni har lyssnat, nu hoppas jag att ni röstar på S och Allan Palmblad i iksdagsvalet!
Applåder, visslingar, autografer, foton, you name it! Allt sånt sker under minutrarna och timmarna efter denna absoluta enhet till kampanjtal
submitted by Alajv3 to IksdagenValrorelse [link] [comments]


2020.06.13 15:45 lionarcher-19 Svea Lejon håller tal i Östergötland #Iksdagenval4


Kära östgötar snart är det dags igen för att ha val, ett val som kommer bestämma framtiden för detta vackra land. Vi i högeralliansen vill skydda stränder och avskaffa vindkraftverk vid kusten, vi vill istället utöka kärnkraften och investera i fjärde generationens kärnkraft.
Det vi vill göra den Svenska skolan till en skola i världsklass där vi har kuratorer på samtliga skolor som är där varje dag i veckan. Dessa kuratorer ska hjälpa elever med deras mentala hälsa! Samtliga lärare och kuratorer ska ha höjda löner! Vi ska också införa nationell lagstiftning för att motverka mobbning, mobbning ska ej ske på våra skolor!
*stående ovationer*
Påtal om våra barn så vill jag prata om hur vi ska hålla dem säkra. Vi vill ha 10.000 fler poliser på våra gator. Vi behöver slopa mängdrabatten, man ska inte få rabatt för grova brott! Vi behöver också slopa ungdomsrabatten för att motverka den ökade mängden ungdomsrån. Vi behöver också utöka kameraövervakningen på offentliga platser för att se till att vi upptäcker brott och kan förhindra dem.
Det sista jag vill prata om är våran säkerhet från hot utifrån. Vi behöver återupprätta kustartilleriet för att ha ett säkert försvar som kan skrämma iväg en främmande makts försök att invadera Sverige. Vi behöver också ett större försvar med en utökad obligatorisk värnplikt. Vi behöver starta upp gamla regementen, flyg och marin flottiljer. För ett utökat kustförsvar så behöver vi också fler ytstridsfartyg och ubåtar!
Ett stort tack till alla som har kommit hit idag, nu ska jag inte ta upp mer av eran tid. Men jag kommer stanna kvar här en stund och svara på ifall ni har några frågor.
submitted by lionarcher-19 to IksdagenValrorelse [link] [comments]


2019.10.23 17:56 unburied-bird En varning om BUP

!!!Rätt så stor trigger-varning!!!
Detta är absolut inte till för att skrämma iväg föräldrar och unga från att söka hjälp från BUP, men istället till för att varna så min upplevelse med BUP inte ska hända andra.
Ok, så jag är tjej, 17 år och har gått på BUP i 9, snart 10 år. Under dessa år fick jag behandling som var bäst beskriven som förjävlig. Under mina nio år på BUP hade jag gjort tre självmordsförsök och självskadat sen jag var 10 år. Att gå till BUP kändes aldrig bra, utan efter mötena mådde jag oftast sämre och gick in i depressiva episoder. Det kändes som om jag kastade bort min tid på att sitta där en timme i varje vecka och få samma frågor varje vecka. Psykologerna och terapeuterna kändes aldrig som om de lyssnade på mig och det gjorde mig allt mindre villig att gå dit. Sen 8-års åldern har jag gått på BUP och antalet gånger jag fick nån form av behandling var de två senaste åren. Mina föräldrar var tvungen att i princip tvinga min dåvarande terapeut att ge mig antidepressiva, min mamma har jobbat inom sjukvården hela sitt liv och är i regel väldigt i mot att ta mediciner för diverse saker, men hon blev nästan mest drivande i den saken. Efter att mina föräldrar skickat mejl efter mejl till terapeuten fick jag efter några veckor medicin. Dock gav min terapeut inga instruktioner om hur jag skulle ta dom, och det stod inte heller på paketen vi fick ut. Detta ledde till att jag tog "fel dos och vid fel tillfällen" enligt terapeuten. Jag hade dock sagt att jag mått bra under vissa perioder vid en längre tid och då fick jag höra att jag led av placebo och kanske inte behövde mediciner egentligen. Under den period jag tog medicinerna försökte jag överdosa på dem eftersom jag mådde så dåligt. Sedan dess har det inte varit tal om mediciner, trots att vi frågat om det igen, men nu har det gått två år utan att de på BUP sagt något om det alls. Samma terapeut som när det kom till medicinerna, var en katastrof i sig. Det kändes som om han använde mig som en försökskanin när det kom till medicinerna och när jag berättade en gång att jag börjat självskada igen sa han ordagrant "att skära dig hade ju varit ett bra sätt att släppa ut ångest på, om det inte var för ärren". Jag slutade gå på mötena och bytte terapeut efter det. Nu under detta år var första gången de gjorde en utredning om diagnos. Första gången efter 9 års samtalsterapi och 7 år av självskada gjordes alltså en utredning nu i år, i maj tror jag. Detta var en utredning om autism, något som både jag och mina föräldrar var säkra på att jag inte hade. Själv fick jag inte veta när utredningen började, när den slutade och om resultatet. Mina föräldrar sa att jag blev utredd efter autism, och jag fick själv fråga min nya terapeut om resultatet - vilket var att jag inte hade autism. Att man inte gjort en utredning tidigare gör mig helt förvirrad, speciellt eftersom depression och BPD går i släkten. Min pappa var inskriven på psyket när jag var liten på grund av depression, men den kopplingen verkar de aldrig dragit, eller ens brytt sig om. Vi ska ha ett möte till nu på BUP mot november, mina föräldrar är trötta på att ha ett barn med så dålig mental hälsa, och jag själv är trött på att leva såhär. Jag märkte hur förjävlig situationen var när jag pratade med skolsköterskan och skolpsykologen eftersom mina föräldrar hört av sig dit, men också eftersom kompisar har orosanmält. Jag fick ingen DBT behandling trots at jag självskadat i 7 år, jag visste inte ens var KBT var utan fick veta det pga skolsköterskan. På nästa BUP möte skulle mina föräldrar kräva att jag får KBT och helst DBT också. Problemet här är att i 2020 fyller jag 18, alltså kan jag inte gå på BUP längre utan då är det vuxenpsykiatrin som gäller. Det jag fick höra av mina terapeuter var att man bara kommer in dit om man är väldigt sjuk. Jag har då i princip inga andra val än att försöka ta livet av mig så jag får hjälp. Det är så de förklarade det för mig. Jag fick ingen hjälp av BUP och nu känns det som om jag inte har någon utväg längre, visst kan man skylla på mina föräldrar som inte tog mig till ett annat ställe där jag kunde fått hjälp, men det finns inte där jag bor, de hade inget val, och utan dem hade jag inte ens fått mediciner (trots att det gick åt helvete, känns ändå som en vinst på vår sida). Låt det inte gå lika långt som det gjort för mig, händer det inget eller känns det som om samtalen inte ger något, säg till och få det att ändras så fort som möjligt. Den svenska psykvården är förjävlig och jag förlorade en stor del av min barndom åt psykiska problem som än idag jag inte fått förklaring eller hjälp med. Jag tror(och hoppas) dock att mitt fall är ett skräckexempel, vi ska göra allt för att jag ska slippa må såhär. Själv är jag redo att skälla och vara arg över detta, jag känner mig missnöjd och sviken av BUP och det ska dem få veta nu. Det var allt, tack för mig.
submitted by unburied-bird to sweden [link] [comments]


2018.11.04 22:34 bfrex Skolan (skräcknovell)

Det finns en typ av historier alla barn känner till. De finns i tummade tonårsböcker i skolbilblioteket och i amerikanska b-filmer. De ser alltid likadana ut.
Några ungdomar går till ett stort övergivet hus mitt i natten för att sova över och för att skrämma upp sig själva. Månen lyser starkt och ja.. ni kan resten. En varulv, en våldsam mördare med en krok istället för en arm eller en aggressiv gast skrämmer iväg ungdomarna, dödar dem eller sårar dem på något annat vis.
Paradoxalt nog är det just historier som dessa som får barn, kanske främst pojkar, att göra liknande dumheter. Så var det i alla fall för mig. Men jag skulle aldrig hitta något övergivet hus, någon fullmåne eller blodtörstig mördare. För mig skulle det bli något annorlunda. Kallare. Mörkare.
Jag hade precis fyllt 14, höstluften hade dragit in över staden. Det var en härlig frisk luft, som sprider lukten av kastanj och fallna löv. Just den här dagen var klar, andetagen bildade tunna ismoln i luften. För varmt för vinterjacka, för kallt för vanlig tröja.
När jag, Johan och Jonathan gav oss ut för att “utforska”, som vi kallade det, den eftermiddagen... Då visste jag inte att denna dagen. Just denna eftermiddagen, skulle jag tänka på varje dag resten av mitt liv. Jag skulle vakna upp otaliga nätter med ett skrik i halsen, med svettpärlor i pannan. Jag skulle försöka glömma.
Jag minns hur marken var kall under mina fötter, trots dubbla sockar. Nedförsbacken mot “Pissen” var blöt och hal, speciellt med mina slitna gamla gympaskor.
Pissen, det var smeknamnet på det långsmala röda tegelhus som låg längst ner vid slutet av en smal grusväg ungefär 10 minuters gångväg från bensinmacken i utkanten av byn. Namnet Pissen kom från PIS - en förkortning för Pappersinsamling och soprum, en gång i tiden en mötesplats för medvetna familjer som ville bidra till en bättre framtid genom att återvinna sitt skräp. Nu var den omgiven av höga buskar, och vägen ner till den blev smalare för varje år allt eftersom skogen kröp allt närmare.
Men det var inte Pissen som var vårt mål. Det var inte därför jag hade packat ficklampan och extra batterier. Det var inte därför Jonathan började säga “äh, hörni, vi skiter i det här nu va?”
Det var inte därför mina andetag blev kortare och min mage kröp ihop sig allt mer.
Bakom Pissen ledde grusvägen fram till en 25 meter hög bergvägg, en stor grå barriär som sträckte sig uppåt mot en tallskog längst upp där skogen fortsatte vidare. Att det fanns en ingång i bergväggen var inget nytt - det som var nytt var att denna ingång nu var tillgänglig. Vi visste inte varför ståldörren i det massiva berget fanns där, och jag har efteråt ägnat många timmar åt att bläddra igenom statliga och kommunala arkiv i sökandet efter en förklaring. Jag har googlat hundratals gånger, suttit i telefonköer och fått prata med aningslösa handläggare. Aldrig lyckats ta reda vad det var för dörr, eller vad det var jag såg där inne. Och jag har aldrig gått tillbaka dit.
Men nu var dörren där. Mörkgrön och tung. De stora nässlor som hade blockerat dörren så länge jag kunnat minnas hade tidigare under sommaren rensats bort av en mindre gräsbrand. Nästan omedelbart hade vi börjat prata om att gå in. Och ja, det var något alla ville. Vi skulle bli åtminstone 10 stycken som skulle utforska världen bortom dörren, vi skulle göra en heldag av det helt enkelt. Men veckan innan äventyret började återbuden trilla in, en efter en kom mina vänner på undanflykter, ångrade sig eller bara slutade svara när man ringde. Nu var det bara jag, Johan och Jonathan kvar.
När jag la handen på dörrhandtaget hade jag nästan hoppats att den skulle vara låst. Men den gick upp utan problem. Dörren var tyst, inget gnissel hördes. Men dess tyngd och skrapet mot gräset som sakta börjat växa fram igen fick det att låta som om dörren, ja själva öppningen i berget, suckade.
Lukten av kall, blöt sten och instängd luft slog mig rakt i ansiktet. Jag minns fortfarande hur det stack i näsborrarna av något metalliskt. Mörkret där inne var kompakt, och det enda ljuset kom från dörröppningen. Det enda jag kunde se på det kala betonggolvet var enstaka papper, en tidning, råttspillning och…
Mitt hjärta stannade till. När min blick träffade föremålet såg jag bara två kolsvarta små ögon som stirrade på mig. Min kropp visste inte om den ville fly eller slåss, och jag kunde bara stå still. Efter några sekunder lugnade sig mina nerver, och jag såg att det inte var något levande som låg där på golvet. Det var inget som någonsin levt heller. Det var en brun lurvig nallebjörn, stor som en handske ungefär. Den låg på sidan som om någon kastat eller tappat den. Och nu stirrade de svarta knappnålsögonen på mig. Munnen, ett stycke rödrosa tyg hade ett lätt leende, som om den ville mig väl. Eller kanske den hånlog.
Fortfarande lite skakig tog jag ett par steg in genom dörren, nu såg jag tydligt att det bara var en vanlig nallebjörn, lite gammalmodig men inget anmärkningsvärt. Men jag vägrade gå nära den, jag ville inte titta på den eller röra den. Något djupt i mig skrek att det inte var naturligt, att jag måste vända. Men jag fortsatte.
Jag hörde mina båda kompanjoners rädda andetag bakom mig när jag tände ficklampan. Rummet vi nu stod i var ungefär 20 kvadratmeter stort, på väggen satt ett stort proppskåp med upptejpade tabeller på, med rutor ifyllda med nu oläsligt blyerts. Ett mindre bord med ett par stolar stod i ett hörn. Luften var kall och fuktig.
Längst ner i rummet öppnade sig en av väggarna ner mot en längre gång med tjocka rör i taket, med kala väggar och utan dörrar. Jag ville nog egentligen vända om där och då. Samtidigt var omöjligt att motstå. Jag kände mig som en upptäcktsresande som modigt utforskade länder där ingen varit. Jag tänkte att det var tomt sen länge och att det inte fanns något att vara rädd för. Senare skulle jag få veta att bara en av de två sakerna var sann…
Efter att chocken lagt sig och paniken runnit undan blev jag allt mer självsäker, tanken om att detta var en bortglömd, orörd plats började infinna sig. Vi tände våra ficklampor och började utforska tunnlarna. Jag började känna en spänning, tanken om att vara upptäcksresande var tillbaka. Det var smutsigt i tunnlarna, där fanns fukt och råttspillning, fläckar av olika storlekar och karaktär. Väggarna var kala bortsett från något enstaka plakat om att “obehöriga äga ej tillträde” eller “skyddsutrustning måste användas”.
Lukterna, eller rättare sagt odörerna, skiftade. Oftast blött och stenigt, ibland mer oljig. Hela tiden infann sig ett tungt mörker och en dov tystnad - det enda jag kunde höra var mina utforskande vänner någonstans långt borta - vi hade sen en stund tillbaka kommit ifrån varandra men sagt att vi skulle ses utanför.
Med ett ryck vände jag på nacken, reflexmässigt. Jag hade stått och betraktat en gammal kalender på väggen när jag blev alldeles säker på att hade sett något slags litet ljus flimra till långt bort på min vänstra sida. Men nej, det kunde ju knappast stämma. Eller hade min ficklampas ljusstråle reflekterat sig mot något i glas eller metall där inne? Jag tog några steg mot det utrymme där jag hade sett ljusfläcken. Mitt motiv var att försäkra mig om att ingenting var konstigt, att det finns en naturlig förklaring. Något dumdristigt hjältemod var det verkligen inte frågan om. Men precis när rummet skulle komma i min ficklampas ljus slocknade min den med ett flämtande, blinkande ljus.
Jag har aldrig upplevt ett sådant svart mörker. Det var så tungt och kompakt att jag tappade uppfattningen om min kropp och var jag befann mig. Jag tog sakta av mig ryggsäcken och kände mig fram till dragkedjan, för att leta fram de reservbatterier jag packat ner tidigare den dagen. Då bländades jag av ett ljus - och skrämdes av ett plötsligt ljud. Ett ganska högt, kallt elektroniskt KLICK hade spridit sig i rummet, och samtidigt hade starka lampor i taket tänts. Jag drog min arm över ögonen för att mildra det bländande vitblåa ljuset, mitt hjärta slog som en hammare i bröstet. Både det höga klicket och ljuset hade skrämt skiten ur mig.
Jag lyssnade noga. Ingenting hördes. Ingen Johan, ingen Jonathan. Inga fler ljud förutom surrandet av ljusrören ovanför mig. Sakta, sakta förde jag bort min darrande hand från ögonen.
Sen såg jag det. Det jag än idag ibland ser i mina drömmar och när jag sluter ögonen.
Bänkar. Där var bänkar.
Ungefär 25 stycken uppradade, vända framåt. Modellerna liknade de jag själv hade haft i mellanstadiet, med lock och en liten sänka där man kunde lägga penna och suddgummi, men de här bänkarna var ändå annorlunda. De såg gamla ut. Välanvända och mörka i träet. Längst framme i rummet fanns en scen, en upphöjd del av rummet där en kateder och en gammal tramporgel stod.
Jag kunde inget annat göra än att stå helt stilla. Min kropp var som fastfrusen och mina ögon vandrade över rummet. Det var något som var annorlunda här, jämfört med resten av tunnlarna. Något som fick mitt hjärta att slå ännu hårdare. Golvet var rent. Det var inte bara fritt från bråte, råttskit, våta fläckar och gamla tidningar som jag sett överallt annars i tunnlarna.
Det var verkligen rent. Riktigt rent. Det var inte ens dammigt eller blött. Inte heller scenen där katedern och orgeln stod var smutsig eller dammig. Allt var... prydligt.
Jag blickade ut över rummet. På väggen hängde en lång rad jackor. De var främst regnjackor, men också tjockare varmare jackor med luvor och dragkedjor. Men färgerna var inte klara starka färger så där som barns ytterkläder brukar vara. De var matta, trötta. Som om de en gång varit färgglada men blivit mörka och dova av år av användning och hundratals tvättar. Med livrädd blick och nästan tåriga ögon såg jag hur det över varje krok satt en skylt.
Stig. Britt. Eva-Lena. Kjell.
Med spretiga bokstäver ritade av färgkritor hade varje krok sitt eget namn, varje jacka hade en krok.
Anna. Leif. Birgitta. Gunnar.
Livrädd och stel i kroppen lät jag blicken glida över bänkraderna, till den andra sidan av rummet. Då frös jag på nytt till is.
Uppsatt med knappnålar satt på väggen teckningar. Hundratals. Men det var inte dess antal som fick mitt blod att stelna. Det var motiven.
Svarta spretiga streckfigurer målade med krita. Hårt, som om någon pressat kritan mot pappret. Röda streck som liknade blod. Jättelika varelser med ljusröda ögon och höjda armar. Streckfigurer som blev jagade, som förlorade sina armar, sina huvuden. Skrek. Trots den enkla barnsliga stilen kunde jag nästan höra hur teckningarna skrek ut smärta och rädsla.
Alla tecknarna såg annorlunda ut men temat var detsamma på alla. Blod. Rädsla. Obeskrivlig skräck utsöndrades från teckningarna. I en kort sekund kunde jag svära att vissa av streckfigurernas ögon började komma till liv, att de tittade på mig med bedjande blickar. Som om det fanns något bakom väggen…
Så hörde jag plötsligt ett högt gnisslande ljud. Det kändes som om ljudet var en vass nagel som rispade mig längs ryggraden. Mina ögon sökte efter ljudets källa…
Fram tills det ögonblicket hade jag kanske kunnat förklara allting. Ett gammalt skyddsrum, en filminspelning. Något hemligt rollspelssällskap. Men det jag såg just då omkullkastade alla “naturliga förklaringar”. Ett vitt streck uppenbarade sig på svarta tavlan – det var det ljudet jag hörde. Som en spik mot tavlan.
Ett nytt streck. De två strecken möttes längst ner och formade ett V. Ett streck till. Ett till. För varje streck gick “skrivandet” fortare och blev mer och mer aggressivt, stressat.
Till sist formade strecken ett ord. “VÄND!”
Jag hade knappt hunnit reflektera över vad jag såg förrän mörkret la sig över rummet igen. Lysrören hade slutat surra. Men nu var det något annat som hördes. Steg. Steg av flera lätta fötter, det lät som de sprang framåt i tunnlarna. Ljudet kom allt närmare. Det ekade i rummet , och plötsligt kändes det som att stegen var precis bredvid mig, bara några decimeter bort. Jag backade stapplande mot öppningen igen. Ett skratt hördes långt bort, det lät som en ung flickas röst. Men det lät också mörkt, förvridet. Jag vände mig om och började springa. Jag struntade i ficklampan och batterierna.
Jag hörde ingenting förutom mitt hjärta slå i öronen, dunk dunk dunk.
Långt borta såg jag ljuset från dörren komma närmare och närmare. Samtidigt såg jag ett avlägset ljus i ögonvrån, komma någonstans långt bakom mig. Fler skratt, förvridna och galna. Dunk dunk dunk.
Som en galning rusade jag ut genom dörren med andan i halsen. Luften där ute var frisk, och ett lätt regn hade börjat falla. Jonathan och Johan satt på varsin sten i gräset och tittade förvånat på mig. Jonathan skrattade till.
Johan frågade mig vad jag sprang för, och jag kom då på att dörren fortfarande stod öppen. Trots att min kropp var helt matt av rädsla. panik och trötthet ställde jag mig raklång och gick mot dörren. I samma ögonblick som jag la handen på handtaget hörde jag det.
Långt borta, ekandes mellan de kala betongväggarna. De klara tonerna av en tramporgel, spelandes en monotom, klagande melodi.
Jag tittade på Johan och Jonathan som tittade på mig med livrädda och bekräftande blickar. De hörde det också. Dörren gick igen med en dov duns. Ljudet av orgeln tystnade.
submitted by bfrex to sweden [link] [comments]


2017.08.30 10:15 trippelparentes Angående modereringen på /svenskpolitik

Möjligt att detta inte hör hemma här, men jag vill upplysa alla som skriver på forumet "svenskpolitik" om hur de censurerar vissa åsikter och förbjuder diskussion kring vissa ämnen. Detta dessutom "hemligt" så till vida att man raderar inlägg utan att ens berätta att man gör det, och än mindre motivera sitt beslut. Vidare så blev jag även bannad på forumet på grund av "fientligt användarnamn".
Som exempel på "osakliga inlägg som inte har med svensk politik att göra" hänvisar moderatorerna till dessa inlägg:
Allt du skriver är frågor som borde vara centrala i den politiska debatten men av någon anledning är det inte så. Istället ska vi bry oss om på det stora hela meningslösa frågor som "HBTQ", "extra pappamånader" och liknande, i den mån vi ska bry oss om politik alls var fjärde år. Vi ska vara mer intresserade av Zlatans hemliga konto på instagram och vad som hände i förra veckans Lets Dance istället för den typen av existentiella frågor som måste lyftas i detta kritiska läge.
Den som ser klippen nedan och ändå säger att alla symptomen bara är ett sammanträffande, och att den undanträngning av vita européer som pågår i västvärlden bara är en "konspirationsteori" är inget annat än en lögnare eller en grindvakt.
The War on Whites is Real
"Diversity" Is a Weapon Against White People
The Endgame - Full White Genocide Documentary
With Open Gates: The Forced Collective Suicide Of European Nations
Det är knappast heller någon slump att de som lyfter frågor som dessa bespottas och förlöjligas i offentligheten. Det handlar om allt ifrån större organisationer som offentligt gör motstånd mot systemet, vare sig det är Sverigedemokraterna, Nordisk Ungdom, eller Nordiska Motståndsrörelsen, till offentliga personer som tar bladet från munnen i olika utsträckning, till medborgarinitiativ som "Stå upp för Peter Springare" och "Folkets demonstration", till privatpersoner som skriver kritiska inlägg på internet. Allt ska svartmålas som nazism, rasism, fascism, främlingsfientlighet, islamofobi. Du ska hängas ut i systemets massmedier, du ska få ditt hem sönderslaget av systemets gatutrupper i form av AFA och liknande avskräde, du ska få sparken från ditt jobb. Personer som framför kritiska åsikter är att betrakta som paria i offentligheten och det enda syftet med det är att förtrycka dessa personer för att skrämma fler från att gå samma väg.
Samma utveckling sker globalt och vi ser hur nationalistiska grupperingar förvägras plattformar för att sköta ekonomiska transaktioner och sprida sitt budskap. Identity Evropa har en bra sida med den senaste tidens censur:
https://www.identityevropa.com/censorship.html
Till denna listan kan läggas en mängd radioprojekt (Motgift, Ingrid & Conrad, Nya Dagbladet, Red Ice, Nordisk Alternativhöger, Nordisk Ungdom, Den Kokta Grodan) som senast igår kastades ut från Soundcloud.
Men vem bryr sig?
Maria Montazamis yngsta son har ju börjat på college i USA!
(Det här inlägget blir väl borttaget, precis som allt annat som börjar brännas lite för mycket på det här forumet)
https://www.reddit.com/svenskpolitik/comments/6v9b1b/massflykt_planeras_till_sverige_via_haparanda/dlymyou/
Samt
Varför det? Det är ett välbelagt faktum att det finns mycket överlappning mellan homolobbyns aktivism och pedofili, både i Sverige och utomlands. Ett par snabba exempel:
Känd pedofilledare invigde Pride
(Länken till DN är trasig i artikeln, men här är den: http://www.dn.se/kultur-noje/tapetserade-kebnekajse-med-rfsl-reklam/)
Ett till exempel:
Pride marknadsför avancerade sexlekar till 13-åringar
Och ett par klipp där detta diskuteras:
Pedofiler på Pridefestivalen
samt
Fredrik Hagberg från Nordisk Ungdom berättar om Pride-aktionen
Sverigedemokraternas Björn Söder har skrivit bra om detta perversa spektakel på sin blogg:
I samband med Pridefestivalen 2003 gjorde Pridearrangörerna reklam med småbarn. Jag vill minnas att vissa affischer hade en bild av en liten gosse med text i stil med ”Kalle 7 år och bög”. Detta väckte avsky från olika grupper. Bland annat Ecpat, som är en organisation som arbetar mot barnpornografi, barnsexturism och trafficking runt om i världen, protesterade och menade att man sexualiserade småbarn och talade till pedofiler. I denna kritik instämde både jag själv och SD.
/../
Jag förde i mina blogginlägg en filosofisk diskussion om hur man sett på homosexualitet tillbaka i tiden. Om man går bara några decennier bakåt och då skulle sagt till folk hur det skulle se ut på Stockholms gator med Pridefestivalen 2003 när man sexualiserar småbarn och visar upp sig halv- eller helnakna på lastbilsflak så skulle de tro man var galen och ingen skulle tro att något sådant skulle ske. I samband med detta tog jag upp hur man idag ser på andra sexuella avvikelser och hur man anser att vissa av dessa aldrig kommer att accepteras. Men idag finns t ex olika föreningar som driver deras intressen. I Danmark fanns vid tiden för mitt blogginlägg en pedofilförening som krävde att man skulle accepteras (under 2014 överklagade en nederländsk pedofilförening beslutet om att förbjuda dem) osv. Jag menade då i diskussionen att det är inte säkert att man ser likadant på dessa sexuella avvikelser om några decennier. Inte minst när man redan nu i Pride drar in barn och sexualiserar dem.
http://www.bjornsoder.net/med-anledning-av-osanningar-kring-mina-uttalanden-om-pride-och-homosexualitet/
Joakim Anderssen har också skrivit om detta på Motpol: 1968 och pedofilin
Eller varför inte gå till Prides egen hemsida, där man gör reklam för "Pride ung" för 13-29 åringar!?
Behöver jag fortsätta eller är du villig att erkänna att det absolut kan vara på sin plats att protestera mot pedofili i samband med Pride?
https://www.reddit.com/svenskpolitik/comments/6sfnkt/strejkande_ensamkommande_attackerade_aftonbladet/dldbga9/?context=3
Samt
Milo, Ben Shapiro och liknande är inte Alt-Right utan "Alt-Lite" (eller som vissa vill kalla det; *Alt-Kike).*
Här är en bra, kort genomgång som publicerades bara för några dagar sedan med avstamp i en ny artikel från ADL (en judisk intresseorganisation, i Sverige motsvaras den ungefär av Expo) som tar upp skiljelinjerna mellan Alt-Right och "Alt-Lite":
https://altright.com/2017/07/23/adl-finally-picks-up-on-alt-litealt-right-divide/
Alt-Right är ett brett begrepp, vilket gjort det framgångsrikt, men kärnan i budskapen har alltid varit densamma: Att lyfta fram vita intressen och kritisera det judiska inflytandet.
Kort sagt: Går något emot dessa två kärnpunkter, så är det inte Alt-Right. Alla inom Alt-Right lyfter inte uteslutande fram dessa två punkter, eller fokuserar enbart på dessa två. Men ingen går emot dem.
För mer läsning som tar upp alla aspekter och individegrupper inom Alt-Right rekommenderar jag Andrew Anglins genomgång: A Normie's Guide to the Alt-Right
https://www.reddit.com/svenskpolitik/comments/6peyrw/altmodernism%C3%A4r_alth%C3%B6gern_postmodern/dkqr5xo/
samt
Värt att tillägga är att inte en enda tidning uppmärksammade årsdagen av de fruktansvärda morden. Hur många svenskar vet ens vad deras landsmän som blev offer för vad som borde varit en utvisad afrikan heter?
Detta är återkommande. Svenska offer ska hamna i minneshålet, men invandrare ska det påminnas om i vissa fall i decennier (lex "Fadime"). Jag har skrivit det förut men ser man inte mönstret i detta så är det för att man inte vill göra det!
Medias manual är ungefär den följande - och den är likadan i hela västvärlden, jag undrar varför?
Svensk (eller ens vit) gärningsman = gör exempel av, påminn om, använd för att problematisera en hel grupp
Svart/arab/liknande gärningsman = leta förklaringar, ursäkta, bedyra gång på gång att det är ett undantag, glöm helst bort fallet helt
Svenskt/vitt offer = glöm bort fallet, men går inte det (som i fallet med IKEA-morden eller Åbo-dådet) så lägg fokus på någon invandrare som gjorde något bra, eller några invandrare som kanske känner sig hotade - eller allra helst svenskar som reagerat negativt
Invandraroffer = gör till martyrer, skuldbelägg om möjligt (eller i vissa fall även omöjligt) vita svenskar, påminn om hur utsatta dessa stackars "minoriteter" är
Ett vidrigt och avhumaniserande beteende är det vad det är. "Journalister" (snarare *propagandister) är verkligen den lägsta formen av människor tillsammans med de mördare, pedofiler, våldtäktsmän och annat avskum de tar i försvar. Fy fan!
https://www.reddit.com/svenskpolitik/comments/6vkurs/man_som_h%C3%A4ktats_f%C3%B6r_terrord%C3%A5det_i_%C3%A5bo_har_bott_i/dm278uu/
Som ni ser är det inget inlägg som inte har med svensk politik att göra (möjligen det om Alt-Right, men ser man kontexten och tråden det är skrivet i så hör förklaringen av rörelsen absolut dit). Vad som egentligen värre är att inget av dessa inlägg har man meddelat att man tagit bort, och meddelat mig att de inte är OK att skriva. De har bara smugit ner dem i minneshålet och när jag är inloggad ser det fortfarande ut som att de syns för alla användare.
Men det mest intressanta är att moderatorerna själva medger att det inte rör sig om några regelbrott, utan om att man inte vill ha diskussioner om vissa ämnen enligt vad man skriver i PM:
Medens få enstaka kommentarer är direkta regelbrott, du som användare i helheten drar ner diskussionerna i en slags mix av /conspiracy och /the_donald, vilket inte uppskattas eftersom vi försöker sträva efter en vettigare nivå med fokus på just svensk politik, inte globala judekonspirationer och kriget mot vita rasen. Och jag menar inte argumentera om du har fel eller inte, utan bara påpekar kommentarerna som varit del av problematiken från vår sida.
Notera den raljanta tonen och utpekandet av "konspirationsteorier", vilket står i stark kontrast mot mina inlägg där jag hänvisar till faktiska exempel och källor som stödjer teserna i det jag skriver. Trots detta gömmer man sig om att man vill ha "en saklig diskussion" om svensk politik. Samtidigt kan vi se hur trådar som
"Varför folkhälsan kräver många svenskars lobotomering" (astrologi), "DEBATT: Jag är så trött på er hatande skitstövlar" och "Aron Flam - Tjänar 100 000 i månaden på sin podd – anklagar SVT för censur" samt inlägg likt dessa: ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju uppenbarligen inte ligger tillräckligt långt från "en saklig diskussion om svensk politik" för att tas bort. Dubbelmoralen blir minst sagt slående här och det var bara ett snabbt axplock.
Jag har egentligen två frågor:
Är det fler som upplevt denna typ av censur på /svenskpolitik?
Samt
Är det inte problematiskt att mer eller mindre samma modteam styr både /Sweden och /svenskpolitik som är de två största svenska forumen här på reddit, och gör det genom att censurera diskussioner om vissa ämnen?
submitted by trippelparentes to Sverige [link] [comments]