Det är bara lunch

Sveriges kommuner: Del 14 av 290 - Gällivare kommun (Lappland)

2020.11.12 07:16 faffri Sveriges kommuner: Del 14 av 290 - Gällivare kommun (Lappland)

Denna vecka beger vi oss betydligt längre norr ut till Sveriges tredje största kommun nämligen Gällivare kommun. Det är denna plats som fick mig att inse hur jäkla stort Norrland faktiskt är vilket kan vara svårt när man sällan befinner sig på de breddgraderna. För några år sen var jag tillsammans med min universitetsklass på vår väg att bestiga Sveriges högsta punkt vilket först innebar en tågresa från Karlstad till Gällivare. Efter ett kortare stopp för lunch i huvudstaden och en svängig natt i tågsängen anlände vi till en av landets nordligaste platser 18 timmar!!! efter avfärden. Det följdes upp av ett par timmar till i buss och sen en flera dagar lång vandring på en 7-8 mil innan vi kom upp på det där himla berget. Ska se om jag kan rota fram lite bilder från det äventyret men det får vänta till en annan gång för Kebnekaise ligger i Kiruna kommun.
TLDR: Norrland är hyfsat stort.
Tidigare delar i serien hittar du här /SverigesKommuner
Vill även tipsa om att komma tillbaka senare och kolla igenom kommentarerna på dessa inlägg då det ofta kommer en del halvintressanta kommentarer från er som läser och har egna erfarenheter om ämnet i fråga.
Tekniska specifikationer
Den stora kommunreformen i Sverige 1862 dröjde till 1874 innan tog effekt i Lappland där Gällivare landskommun skapades. Kommunen har existerat relativt oberört i sin nuvarande form sedan dess och på 70-talet förvandlades landskommunen (likt resten av landet) till en kommun. Orten Gällivare dyker upp på slutet av 1600-talet när det hittades järnmalm i krokarna men det förblev mestadels samer som befolkade området en tid framöver. Själva namnet finns nedskrivet ett par årtionden innan dess som "Gillevara" som då syftade på ett berg med mycket järnmalm. Det namnet i sig tros komma från det samiska namnet "Jiellovárre" som betyder "Sprickberget" vilket högst troligt är namnet för vad vi idag kallar Malmberget.
Det ska tydligen ha gått rykten i början av 1700-talet som nådde hela vägen till den svenska riksdagen som berättade att kristendomen ännu inte var helt accepterat av alla där uppe i vildmarken. Detta gick ju inte för sig och 1738 bestämde riksdagen att en kyrka måste byggas och några år senare reste Pehr och Petrus dit i egenskap som missionärer för att kolla av läget. Där kom de överens med lokalbefolkningen att Malmberget vore en trevlig plats att fira påsk vid. Där byggdes sen också den där kyrkan som står kvar där än idag och kallas för "Gällivare gamla kyrka". Den fick också smeknamnet Ettöreskyrkan då samtliga hushåll i landet skulle betala ett öre om året i fyra år för att finansiera bygget då det ansågs vara av nationellt intresse. Först 1755 invigdes kyrkan med namnet "Friedrich-kyrkan" efter dåvarande kung Fredrik I som förövrigt kallades för "Sveriges sämsta regent" av August Strindberg.
Orten byggdes ut kring kyrkan och från mitten av 1700-talet drog malmutgrävningen igång. Projektet fick extra vind i seglen när en av världens första malmjärnvägar anlades och kom till Gällivare i slutet av 1800-talet. Redan på tidigt 1800-tal diskuterades olika lösningar med kanaler och järnvägar för att få ned malmen mer effektivt från Norrland men det dröjde till 1882 innan ett slutgiltigt beslut togs och 1888 var första avgång för ett malmtåg från Gällivare till Luleå vid kusten. Några år senare ville man även knyta ihop banan med Kiruna och upp mot numera norska Narvik och satte 40 000 människor i arbete för att få färdigt den delen 1902. Invigningen fick dock vänta till sommaren 1903 trots att transporter var igång vintern 1902 för kung Oscar II vägrade att åka upp hela vägen dit i vintermörkret och klippa band eller hur man nu invigde saker på den tiden. Banan blev förövrigt väldigt viktig för den tyska krigsmaskinen i andra världskriget då Sverige skickade 10 miljoner ton järnmalm dit per år vilket 1940 täckte 40% av Tysklands järnmalmsbehov.
Tekniskt sett var Gällivare och Malmberget två separata orter från början men har idag i praktiken växt ihop till ett sammanhängande samhälle. I och med att Malmbanan byggdes flyttade också många arbetare till Malmberget specifikt och hänvisades till att bygga sina egna hus vilket resulterade i en kåkstad som inte finns kvar i original men vid 100-års-jubileet 1988 för första järnvägstransporterna ur Gällivare byggdes det upp en kopia som kallas för "Kåkstan". Kommunens befolkning ökade som sagt ganska rejält kring sekelskiftet, från 4 000 invånare 1890 till 11 000 invånare 1900. Toppen nåddes på 1960-talet när 27 000 människor levde där men sen dess har befolkningen minskat konstant till dagens drygt 17 000 invånare.
Kommunvapnet ska tydligen stå för renskötsel och malmbrytning. Renskötseln kan man ju såklart se men sen verkar det som att malmbrytning symboliseras med det "manliga"?
Nyheter i Gällivare
Kända personer i Gällivare
Inte helt oväntat finns det en och annan känd vintersportsprofil från Gällivare som exempelvis Jan Boklöv som introducerade "v-stilen" i backhoppning 1985 som gjorde att han blev betydligt mer aerodynamisk i sina hopp och därmed hoppade mycket längre än konkurrenterna. Vi har även Thomas Fodgö som körde slalom med stora framgångar innan han bröt ryggen och blev förlamad från midjan och nedåt och har sen dess jobbat som föreläsare och inom idrottspsykologi. När vi ändå pratar sport kommer även sportjournalisten Erik Niva härifrån som säkert alla fotbollsintresserade har koll på.
En annan profil en del kanske kommer ihåg är Robert Andersson som kanske är mer känd som Robinson-Robban som härjat på TV lite här och där, det finns tydligen en till Robinson-profil från trakterna vid namn Klas Granström eller Robinson-Klas som slutade tvåa i tävlingen 1999. På den politiska arenan hittar vi Thomas Östros som under sin karriär jobbat som skatteminister, bostadsminister, utbildningsminister, skolminister, näringsminister och satt med i riksdagen som ledamot i sammanlagt 16 år för Socialdemokraterna.
Annat halvintressant
Den videon på Youtube med flesta antal visningar på sökningen Gällivare bjuder på en rejäl dos lokalkultur "Dricka brännvin i Gällivare". Om detta faller en i smaken finns här en hel spellista på samma tema.
Hamburgerrestaurangen Max startade i Gällivare när Curt Bergfors och hans sambo öppnade upp X-grillen 1968 och nu finns kedjan på över 100 platser världen över men såklart mestadels här i Sverige.
Blocket
Är väl knappast någon större överraskning att det säljs en och annan snöskoter i dessa trakter och 7 av Gällivares dyraste annonser just nu är denna typ av fordon. Själv fastnade jag för denna skönhet till Retro skoter. Efter din tur på skotern är det klart du vill ha korv och då är det såklart varm korv som gäller, med andra ord behöver du en korvvärmare i ditt liv. Känner du istället att motorburna fordon inte riktigt är din grej men du vill ändå ut och glida på snön så finns lösningen här med en skoterpulka!
Subreddit
/gellivare existerar men inte så mycket mer i nuläget. Gå gärna med där om du har anknytning dit och om du skyndar dig så kan du få äran att göra ett av de första inlägget någonsin där då det står ganska tomt just nu.
EDIT: Ser nu att subben är begränsad i vem som får göra inlägg så slänger iväg ett ping till GellivareMod som är mod där samt skaparen LainenJ
Innan vi slutar
Kommentera gärna om era egna observationer om Gällivare vare sig ni bott där, bara hälsat på eller har någon annan sak att berätta om Gällivare . Finns alltid något intressant att berätta!. Återigen hittar du alla tidigare inlägg här på Sweddit via denna subreddit: /SverigesKommuner
submitted by faffri to sweden [link] [comments]


2020.09.29 22:27 JavaNewbee Nu får vi fan skärpa oss

Idag när jag skulle till ICA för att köpa en grillad kyckling till lunch svängde jag förbi grönsakssområdet för att plocka upp en gurka. På väg dit passerar man läsken, och där ser jag det. Facking julmust. I september.
Det är för fan 2.8 månader kvar tills satans julafton och nu börjar vi dra igång julen?? Men halloween då?? Ska vi helt strunta i det nu och bara bjuda ungarna på glögg och lussebullar när de kör bus eller godis??
Det här är inte okej. Vi tjatar ut julen, och då förlorar julen sin magiska glädje som vi alla känt när vi va små.
Så ni era sockerberoende muppar som inte ens kan hålla er från julmusten tills första advent, ge fan i den annars är det ni som mördar julen.
Så skit i julmusten!! (åtminstone tills första advent för fasiken va gött det är med en iskall julmust till lite knäckebrö å julskinka).
submitted by JavaNewbee to swedishproblems [link] [comments]


2020.07.29 13:24 SecretEasterbunny Satte mig vid fel bord på nya jobbet

Jag ska käka lunch, kommer in i köket och ser tre kollegor sitter och pratar. Jag är på ”hälsa i korridoren”-basis med en av dem, men tänkte att jag måste lära känna folk så småningom, så jag sätter mig där. När jag väl satt mig inser jag att de är djupt i en diskussion om hur en av kollegornas man inte vill spendera tid med henne och hennes barn.
Jag kan inte byta bord, eftersom jag redan satt mig med min talrik. Jag kan inte riktigt flika in med inputs, för de är halvvägs genom samtalet, och jag känner dem inte alls tillräckligt väl för att ha någon talan. Kan inte riktigt heller bara sitta och lyssna...
Det var de längsta 30 minutrarna på länge..
submitted by SecretEasterbunny to swedishproblems [link] [comments]


2020.05.28 13:11 urdadlesbain Dålig dygnsrytm leder till att lunchen smakar skit

Är hemma med halsont, kan alltså inte leva som vanligt utan är sjukanmäld. Dygnsrytmen blir ju lite förskjuten, och vissa saker glömmer man bort att göra. Jag börjar bli hungrig runt ettiden, och slänger in någon fryst paj i micron. Precis när jag tryckt på startknappen kommer jag på att jag inte borstat tänderna idag, på grund av min kaosade dygnsrytm. Jag gör alltså det medan min lunch är på uppvärmning, utan att reflektera över de ödesdigra konsekvenserna det kommer att ge mig om ungefär två minuter.
Flash forward till två minuter i framtiden när min paj är färdig. Jag tar ett bett och kommer till insikten att allting bara smakar tandkräm. Jag har mig själv och bara mig själv att skylla.
submitted by urdadlesbain to swedishproblems [link] [comments]


2020.05.03 18:34 Alterforest Tackade ja till kaffe fast jag inte dricker kaffe

Jobbar på sjukhus och skulle gå till kafeterian för att äta lunch. I och med nuvarande situation och att det är söndag så var jag den enda besökaren. Med andra ord så hade inte personalen (1 person) i kafeterian mycket att göra idag.
Efter att jag hade betalt för min mat var hon snäll och sa att jag kunde även ta från salladsbaren. "Jag bjuder även på kaffe efter du har ätit klart", lade hon till. Utan att tänka efter säger jag "tack så mycket" fast jag inte alls dricker kaffe. Där och då skulle jag bara sagt något i still med "...eller ja, sallad tar jag gärna, men kaffe dricker jag inte". Men gör jag det? Såklart inte.
När jag hade ätit klart och lämnat ifrån mig tallriken var hon snabb på att göra i ordning en kopp med kaffe. Kvickt påpekade jag att jag ville ha mjölk i kaffet (spädde bokstavligen ut mitt lidande). Jag fick min kopp och jag satte mig på min plats igen och försökte göra eländet så kortvarigt som möjligt genom att dricka stora klunkar. Magsäcken vände sig i vilda protester mot den bittra drycken, men som tur var gick det att hålla kvar. Avslutningsvis ställer jag tillbaka den tomma koppen och säger "tusen tack för kaffet".
Kände ett illamående den nästkommande timmen. Sedan följde milda skakningar av koffeinshock. Allt detta för att det kändes "för fel" att säga nej till kaffe efter att först ha tackat ja. \Suck** Nåväl, nu hoppas jag bara att koffeinet hinner släppa innan läggdags...
submitted by Alterforest to swedishproblems [link] [comments]


2020.03.15 19:29 Sollue Jäst. Jag ville bara köpa jäst.

Min sambo och jag var ute och handlade för att köpa några saker, som varje vecka, så jag kan laga lunch för hela veckan på måndag - samt ville jag baka frukostbröd. Färsk jäst. Jag behöver jäst för att baka och har aldrig haft problem med att köpa jäst förut. Brukar alltid finnas mängder kvar då det antagligen inte finns så många som fortfarande bakar saker regelbundet.
City Gross, Willys och ICA. Ingen hade färsk jäst.
Så... jag kan inte förstå hela paniken med att köpa en massa toalettpapper och annat... om du är frisk och inte 80 år gammal (eller i andra riskgrupper), kommer du att överleva ett besök i butik för att inhandla saker, var bara inte dum med hygienen, men visst att man köper lite mer än normalt för att inte behöva springa ut i onödan, men okej.
MEN FÄRSK JÄST. FÄRSK. JÄST.
Hur många av de som köpte FÄRSK jäst i paniken kommer att slänga ut den efter 1 vecka eftersom de inser att de vet inte hur man bakaatt färsk jäst kommer inte att vara bra efter ett tag?
Allt jag ville ha var 2 små paket med jäst.
Allt jag hittade, var tomhet.
submitted by Sollue to swedishproblems [link] [comments]


2020.01.24 20:17 roooojah Svensk direktreklam ger mig en hjärnblödning.

Jag vet inte riktigt om jag söker en lösning eller bara vill spy ur mig min frustration men here goes.
Bott på samma ställe i tre år och inte varit några konstigheter. Härom månaden fick jag en fet bunt reklam och blev, svensk som man är, väldigt upprörd men valde att inte gnälla om det i hopp om att det var en engångsgrej.
Veckan efter kommer det ännu en bunt av reklam. Gör det rimliga och skriver ett artigt gnäll-mail och ber dom sluta. De svarar inte på mailet såklart.
Veckan efter kommer mer reklam. Går steget vidare och lämnar in en reklamation på deras hemsida. Ingen återkoppling såklart.
Nästa vecka kommer en till bunt reklam. Ringer och säger att jag har kontaktat dom flera gånger och att jag är less på reklamen. Tydligen hade de ”precis pratat om den adressen imorse”.
Förra veckan kommer det reklam igen. Ringer dom men telefonen var stängd pga lunch. Lämnar ett röstmeddelande och förklarar. Ingen ringer upp och återkopplar.
Fått reklam IGEN denna vecka och har nu skrivit ett till gnäll-mail.
Hjälp mig. Vad gör jag nu?
submitted by roooojah to sweden [link] [comments]


2019.12.26 21:33 vbownswow [seriös] låt oss prata om karensavdraget

Den första januari iår infördes det ett karensavdrag istället för karensdagen. Tanken var att det skulle bli mer rättvist för de som jobbar oregelbundna pass, tänk 4h ena dagen, 10h andra dagen. Blir de sjuka en dag där de har ett 10h pass så blev det smack 10 timmars avdrag. Nu blir det 20% av en veckolön istället.
Tekniskt sett förändras det inget för oss kontorsarbetare, 20% av en veckolön är fortfarande 1 arbetsdag.
Men det finns en hake.
Numera dras det karensavdrag oavsett när på dagen man sjukar sig, till skillnad från förut där det bara drogs för resterande antal timmar den dagen om man sjukanmäler sig under dagens gång.
Låt oss ta kontorsarbetaren Henke som ett exempel. Henke jobbar heltid på kontor och provade nya thaibuffén på stan, kommer tillbaka till jobbet vid 13-tiden och känner att magen börjar krampa lite. Han sätter sig på muggen och får grotesk renneskita. Henke sjukanmäler sig och knallar hemåt trots att det är 3 timmar kvar på arbetsdagen. Personalavdelningen drar ett karensavdrag på 20% av veckolönen vilket motsvarar 8h jobb.
Dagen efter känner Henke att han mår mycket bättre och knatar tillbaka till jobbet. Pga karensavdraget kommer Henke att jobba 5h gratis trots att han är helt frisk.
Exempel nummer 2:
Johan jobbar heltid på kontor och känner att han är lite krasslig. Han väljer att jobba hemma så länge han orkar och sjukanmäler sig vid lunch för att han känner att han ändå behöver vila. Här dras det igen 8h trots att han har jobbat halva dagen.
Exempel nummer 3:
Josefin jobbar heltid med skift på sjukhuset som sjuksyrra och är schemalagt 4h denna dag. På morgonen känner hon att hon inte är frisk och inte kommer kunna jobba idag. Hon sjukanmäler sig och karensavdraget slår till och drar 8h vilket är genomsnittliga arbetstiden per arbetsdag för henne.
Som ni ser så gynnar nya karensavdraget bara de som jobbar oregelbundna skift och bara om de råkar jobba ett långt skift den dagen.
Summan av kardemumman är alltså så som jag personligen tolkar det, att karensavdraget har blivit en sämre deal för de allra flesta.
Vad tycker ni?
submitted by vbownswow to sweden [link] [comments]


2019.10.08 16:55 Loxus Kort biografi han skrev 2006

1991
En vacker försommardag i juni nittiett gick jag äntligen ut grundskolan i Skäggetorp och mitt liv kunde börja på riktigt. Vi sjöng "Den blomstertid nu kommer" i kyrkan, vi kramades och sen åkte jag hem till mitt pojkrum på Gräsgatan i Vidingsjö och lyssnade på "Breaking the law" med Judas Priest. Sedan fjärde klass hade jag gått i Linköpings musikklasser, ett Adolf Fredrik för kommunen där "idéer blir verklighet". Vi var första kullen, en slags försöksgrupp. Märkligt nog var musikklasserna överrepresenterade av kristen höger från dom finare områdena i kommunen, någonting man knappast reflekterade över som tioåring men som man senare i livet inte kan se som något annat än en konspiration. Linköping var en korrumperad stad och maffian hette Filadelfiakyrkan. Fast det låter mer spännande än det var. Att musikklasserna placerades i låginkomsttagarnas Skäggetorp kunde naturligtvis ses som en integrationsplan, att här gjorde man minsann ingen skillnad på folk och folk. Men jag tror att starka krafter ville vinna land åt sitt frikyrkliga imperium. Den profana rockmusiken lyste med sin frånvaro i Linköpings musikklasser, men i övrigt sjöng vi allt från "Combaya" till "Dona nobis pacem". Kanske trodde någon att barn och tonåringar inte intresserar sig för rockmusik, kanske trodde någon att barn och tonåringar anser att musik var bäst för hundra år sen. Andra saker rörde sig i mitt huvud dom åren. Allt man inte fick lära sig i skolan var det som skulle fylla mina år framöver. Och allt lärde jag mig 1991.
Den sommaren var jag i Strömstad med min bästa vän på hans föräldrars landställe. Vi satt på kvällarna vid campingens minigolfbana och drack öl och rökte och träffade tjejer från Norge. Vi lyssnade på "Puls" med Gyllene Tider och vi lärde oss G-dur och C-suss på våra gitarrer. Hemma i byrålådan på Gräsgatan låg biljetter till Guns'n'Roses i Globen och vi kunde knappt tro att det var sant. Livet var rättvist. Jag hade långt hår och bandana, trasiga jeans och vit skjorta. Jag var rödbränd och fräknig av västkustsolen. Tånglukten och dom varma klipporna och cigarettröken och skymningsljuset och norskornas parfymer och mopedolja och nyklippt gräs smakade liv, liv, liv. På blandbanden vi hade i bergsprängaren fanns The Dogs D'amour, The Pogues, Black Sabbath, Poison, Jakob Hellman, Tom Petty, Mötley Crüe, Kiss, Springsteen och Ebba Grön. Jag drevs av en frustration redan då, att jag ville fånga allt, inte låta ögonblicken bara dra förbi. Jag ville skriva låtar som förevigade känslorna jag hade där vid minigolfbanan. Jag undrar vad folk gör med alla sina känslor. Min första sång skrev jag när jag var åtta år. Den handlade om min undulat som dog. Sen skrev jag om det svåra med att vara liten och inte få bestämma själv, om skolfröknars tyranni, om vackra vårdagar och om tjejer och deras märkliga språk. Och nu, utanför den ångande sommarorten Strömstad, var jag redo för tonårsromantiken. Jag var kroniskt kär i vem som helst, i alla väder, alla timmar på dygnet. Jag behövde papper, penna och en gitarr. Jag behövde tacka livet.
Till hösten kom jag, på grund av mina dåliga betyg, in på fjärdehandsvalet Omvårdnadsteknisk linje på Ljungstedtska skolan. Det var inte precis vad jag ville, men det gav mig två givande praktikperioder på långvården respektive servicehus. I övrigt gjorde den skoltiden inga bestående intryck. Vad som verkligen hände den hösten var att jag äntligen blev tillsammans med min stora kärlek. Jag skrev en låt till henne som hette Vintertid. Det var en längre sång än dom jag gjort innan, som tog olika vändningar i musiken och inte alls slutade där den började. En stor sång, tyckte jag. En hörnsten på en drömd skiva. Annars skrev jag inte så mycket än. Inte riktigt. Jag hade högvis med sånger, men dom upplevdes inte skrivna, bara påhittade. Som ord och musik som blivit till mer av dunklet från ett ensamt stearinljus eller av höstkvällen som tagit sig in genom fönstret. Jag önskar att sånger kunde hända på det sättet fortfarande, att dom bara trängde sig fram, men det gör dom inte. För många lager att ta sig igenom nu, antar jag. Nu får jag skriva dom av fragment, hitta trådar som går in i varandra, använda känslor som bara kan fångas i korta rader. Då handlade EN sång om bara EN sak, utan ambition att vara komplex eller mångbottnad. Och särskilt bra var det inte, men mycket känslosamt, och på liv och död.
Och kär var jag och vi lärde oss det goda hos livet tillsammans, vi hånglade i soffor och skaffade oss en referens i kyssar och smaker. När året var slut var jag så fylld av intryck att jag trodde huvudet skulle blåsa av som en champagnekork.
1992
Under våren som följde behövde jag inte bry mig om skolan över huvud taget. Jag hade en tjej att vara kär i. När sommaren kom tog jag med henne till Strömstad igen och vi bodde på Krusenska husets vandrarhem några nätter och sen hos min kompis. Vi rodde över till Norge för att köpa starköl som vi drack på klipporna medan solen gick ner och vi gjorde det mesta man ska göra när man är i Strömstad och är sexton år.
Nu hade jag börjat lyssna på Magnus Johansson. Han är viktig. Han har en värme i sina sånger som jag har eftersträvat. Jag lyssnade också på Perssons Pack. Per Persson och Magnus Johansson tycker jag är några av landets bästa låtskrivare. Jag såg packet i Linköpings trädgårdsförening den här sommaren och dom gjorde ett viktigt intryck. Dom gjorde ingenting på skoj. Det är allvar hela vägen, fredagsfyllorna och landsortsromantiken. Per Persson är Jeppe på Berget. Han lever livet och ställer frågorna sen. Dom som gör på annat sätt kan man inte lita på.
Till hösten började jag på social estetisk linje på Katedralskolan. Jag kom in efter två veckor när fem personer hoppat av. Där lärde jag mig ingenting. Men jag fick nya vänner som satt på andra fik och jag gjorde slut med min tjej och ångrade mig men kom över det vips tio år senare. Andra saker som hände nittitvå var att jag skrev Nån annan och att jag somnade ifrån ett ljus och brände upp radhusets övervåning.
Sen åttiåtta var jag också medlem i ett band som hette Snoddas och vi började nu gå in i en seriösare fas. Vi hade vunnit en lokalbandstävling och fått göra en CD-singel och vi spelade ganska flitigt runt om på fritidsgårdar och studentställen. Vi spelade snabb pop i vågen av Dom Lyckliga Kompisarna. Det var Staffan Palmberg, Tomas Öhman, Anders Johansson och jag och lojaliteten var stark och dom är fortfarande mina närmsta vänner. Vi drog åt olika håll i bandet. Jag ville spela hårdrock eller folkparksrock, dom ville spela mer brittiskt eller Seattle. Men spelglädjen var större än profileringen och vi spelade på alla sätt i alla riktningar bara man fick spela fort. Vi lärde oss stå på scen inför alla sorters publikum och Anders, som senare blev radio och TV-profil tillsammans med Måns, stod för mellansnacket. Staffan, Tomas och jag var kompisar sen fjärde klass och med Staffan hade jag skrivit och lekt fram låtar sen vi var tio år. Han var en intressant låtskrivare, nydanande och oförutsägbar. Till honom skrev jag senare låten Elden.
1993
På vintern nittitre kom Mathias Gurestam till Linköping för att hälsa på Tomas Öhman, dom kände varandra från ett konfirmationsläger i Dalarna. Mathias var från Falkenberg, nästan två meter lång och hade stort krulligt hår. Han var en fixare och alltid spindeln i nätet. Han ordnade en spelning åt oss på Lusthuset i Falkenberg, satte upp affischer på gymnasieskolan och krängde våran singel till alla han kände. När vi kom dit hade han även styrt upp så vi hade en kort spelning i skolans matsal på lunchen, två gig på Lusthuset samma kväll och en akustisk spelning kvällen efter på pizzeria Bon Apetite. På Lusthuset var det nån gymnasiehappening och vi spelade först i cafét tidigt på kvällen och sedan på stora scenen innan kvällens huvudattraktion Ronny och Ragge. I Hallands Nyheter dagen efter stod att läsa: Snoddas och Pökashow räddade avslagen kväll. Great! Vi återkom flera gånger till Falkenberg, både Snoddas och jag själv.
Sommaren samma år spelade vi på Stora Dansbanan på Hultsfredsfestivalen. Det var overkligt att få beskedet om att vi skulle få spela där. Vi var osäkra på om det fanns nåt större man kan vara med om. Vi fick backstagepass och ölbiljetter och i logen stod det mer läsk än man kan dricka. Det var första gången jag var på festivalen och vi bodde på campingen med alla andra från Linköping och våra vänner hade gjort flaggor och plakat. Trots att konserten nästan var den enda timme jag var nykter på är det också min enda minneslucka från den festivalen. Jag var så nervös och så mycket där att jag inte kunde vara där mer. Ulf Lundell spelade samtidigt på Hawaiiscenen. bob hund gjorde en beryktad spelning, också på Stora Dans, och kom året efter tillbaka på den näst största scenen.
På hösten mönstrade jag i Karlstad, drack en laglig starköl, såg på Jurassic Park och fick en frisedel av en psykolog som tyckte att jag skulle söka hjälp. Jag fyllde arton år och Tomas och jag hade gemensam fest på Arbis i Linköping. Jag fick en fin flaska whisky av Mathias som jag senare i hemlighet bytte mot tolv folköl.
1994
En dag när jag satt på Café Siesta på Stora torget, vintern nittifyra, kom Mathias Allén från rockföreningen Rock d'Amour fram och undrade om jag händelsevis ville spela förband till Stefan Sundström & Apache när dom kom till Skylten. Jag hade precis upptäckt Stefans skivor och tyckte det var det bästa som hände just då, så jag sa ja. Jag sa visserligen ja till det mesta och hade rätt mycket spelningar på studentställen, pizzerior, firmafester, bröllop och studentskivor. Men ett gig på Skylten var bra bara det och med Sundström skulle det bli utsålt. Ett stort minus vid den här tiden var att jag alltid blev så otroligt nervös för allting och nu skulle jag alltså gå runt och vara nervös i flera veckor. Det kan ha varit det som höll mig så sjukligt smal. Eftermiddagen när jag klev in på Skylten, som var den enda rockscenen och det absolut coolaste stället i kommunen där alla hårda band repade och alla svartklädda människor höll till och där jag hade hängt sen jag var tretton, så skakade kroppen. Stefan och Apache och Johan Johansson satt i fiket och sa hej. Det luktade speciellt på Skylten av svart målarfärg och scénrök, en spännande doft som gjorde sig bra till skinnjackor och hårspray. Från entréns plåtdörr gick en trappa upp med väggarna tapetserade med turnéaffischer från punkband som spelat där. Mitt i lokalen nån meter från scenen stod en bärande, irriterande pelare som skymde sikten. Numera har lokalen flyttat en trappa ner och målats fräscht vit för att kommunen ska kunna hyra ut den till annat än alternativ musik. Man kan bli galen på hur oöverstigligt svårt det verkar vara att driva en ball rockklubb i Sverige. När jag äntligen hade spelat mina låtar svajade jag av scenen och möttes av Johan Johansson och hans plirande ögon. Bra lirat, sa han. Tack, sa jag. Har du gjort någon demo eller platta som man kan få, undrade han och jag svarade att jag just skulle spela in en demo, nämligen imorgon. Vi bytte nummer och när jag återfick balansen i kroppen var jag den lyckligaste mannen på jorden. Johan Johansson hade spelat trummor i KSMB, han hade gjort låtar som jag avgudade och han hade producerat Stefans senaste platta. Nu hade han mitt nummer och jag hans. Dagen efter åkte jag till Askersund där jag bokat två dagar i en dansbandsstudio och vi spelade in min första demo. Första låten var Nån annan. Det var Rille Krantz på gitarr, Helena Tagesson (som syns på omslaget till Dans med svåra steg) på sång, P H Andersson på fiol och min farsa på bas. P H blev sen min följeslagare några år framöver. Jag tog studenten och lovade mig själv att aldrig mer sätta mig i en skolbänk. Med reservation för visskolan i Kungälv som jag sökt till. Kom jag inte in där skulle jag nog ha tagit ett jobb som kampanjartist åt sossarna i Linköping som jag blivit erbjuden. Men jag kom in utan att egentligen veta vad det var jag sökt till. Nåt skulle man söka och jag kunde bara se det som alternativ. Anders kom in på teaterskola i Hudiksvall? och det blev alltså dags att splittra Snoddas. Vi spelade in åtta låtar på en demo och släppte den på vår sista konsert på Skylten i slutet av den varma fotbollssommaren.
Nu följde en termin på folkhögskola med allt vad det innebär av rödvinsdrickande och djupa samtal och nylonsträngade gitarrer och lapsangte och vänsterrörelse. Vi hade utsikt över Bohus fästning och frossade i Cornelis och Fred Åkerström. Jag lärde mig framför allt att utveckla mitt gitarrspel och så var jag hemligt förälskad i nästan alla tjejer på teaterlinjen. Man var så långt från verkligheten där att det tog tre dagar innan jag hörde talas om Estoniafärjan. Jag slutade efter en termin och flyttade hem igen.
Johan Johansson ringde ibland och kollade läget och jag skickade honom låtar i den takt jag skrev dom, men han tyckte jag var för ung för att göra en platta än så länge, men när det var dags ville han gärna hjälpa till. Det lät bra, tyckte jag.
1995
Jag hyrde min första lägenhet i andra hand på våren nittifem. En etta på Gamla Tanneforsvägen med balkong och stora vindsutrymmen på sidorna som gick att inreda. Det var nästan en liten trea. I köket hade jag skrivbord och elektrisk skrivmaskin och här skrev jag dom flesta låtarna till min första skiva. Jag levde extremt billigt och försörjde mig hjälpligt på småspelningar här och var. Jag spelade ofta på Flamman, en studentpub och på Lazlo´s pizzeria i Hjulsbro. Ofta ihop med P H. Jag var också i kontakt med folk från Bona, en kommunistisk folkhögskola utanför Motala, som ordnade musikkaféer och kulturkvällar. Jag spelade på en bröllopsfest i Borkhult som var minnesvärd, även om få troligen minns nånting. En gång spelade jag för internerna på Roxtuna-anstalten och en annan gång på Postens firmafest. Det var en bra skola. Jag behövde spela mycket för att bli bättre och för att ha råd med hyran. Det vanligaste gaget var mellan femhundra och tusen kronor svart och fri öl.
På hösten fick jag jobb tre dagar i veckan på en liten firma som hette Kärna Reklam. Jag ritade kartor och planlösningar till broschyrer åt Stångåstaden, ett fastighetsbolag. Det var bara jag och chefen, Göran, som jobbade där. Vi hade ett kontor i Konsert & kongress. Jag lyssnade mycket på Ola Magnell, Cornelis och Lundell när jag jobbade och trivdes bra.
1996
Mathias flyttade till Stockholm vintern 95-96. Till Götgatan 81.Det var en stor etta med högt i tak, fiskbensparkett, ornament i taket och ett typiskt söderkök. I rummet hade han ställt en säng, en stor rosa soffa, ett rejält soffbord, en hylla med skivor och filmer och några flyttkartonger. Väggarna var vita sånär som på en klunga bilder på vänner. Jag kom upp för inflyttningsfest. En råkall vind svepte över Götgatans blaskiga asfalt den kvällen. Jag och en polare gick till Ica Ringen för att köpa inflyttningspresent i form av diskborste och toapapper. Jag minns hur stort jag tyckte det var att Mathias skulle bo på Söder, så nära till allt att han knappt skulle behöva ytterkläder. Han var typen som alltid sa att det ordnar sig, och så gjorde det det. Han sa att stålar är inga problem, vilket blev vårt motto även om vi aldrig hade några, eller just därför.
Det var en bra fest med mycket folk. Hallen var överfull av vinterjackor och kängor. Vid tretiden hade polisen varit där för andra gången och festen hade lugnat sig. Några låg och sov i sängen, andra satt i soffan med sina vinglas och började bli eftertänksamma. Mathias bad mig spela några nya låtar och jag gjorde det. Jag spelade Kom änglar och Vårdag i november och Av ingens frö. Vid väggen på golvet vid hallen satt Johan som jag aldrig träffat förut. Han hade just kommit från nån annan fest. Han hade långt, ljust hår och glasögon och en lila schal runt halsen och en snygg tjej som hette Emma. Jag märkte att han gillade Kom änglar. Efteråt började dom fråga om jag skickat nåt till skivbolagen, om jag ville göra en platta och hur jag tänkte. Jag hade varit dålig på att få iväg demokassetter. Jag drömde, men var också rätt nöjd med dom spelningar jag hade. Men Mathias hade visioner och en idé växte fram klockan fyra på morgonen. Han och Johan skulle starta ett eget skivbolag, ett handelsbolag. Det började göras överslag, det jämfördes, det frågades och spånades. Jag trodde nog innerst inne inte alls på idén, men lät planerandet fortgå. I teorin lät det kul. Som att planera ett bankrån bara för att stretcha sin kreativitet vid femsnåret på morgonen. Och snart var festen slut och jag somnade på den rosa soffan.
Dagen efter åt vi brunch på VC på Skånegatan. Ett nytt begrepp för mig, fanns inte i Linköping. Jag åt amerikanska pannkakor med lönnsirap, äggröra, bacon och prinskorv med juice och kaffe. Mathias och Johan hade inte släppt idén. Det måste funka, sa dom, och vi gjorde överslagen igen. Hur mycket pengar kan vi skrapa ihop och från vilka? Hur många skivor borde vi kunna sälja utan distribution? Vad kan det kosta att göra en skiva om vi använder oss av kompisar som kan spela gratis? Tiotusen? Tjugo? Hur gör man? Hur blir rullbandet man spelat in på en CD-skiva? Vad är mastring? Vi bestämde att vi skulle kolla upp en del saker men ingen kände någon i branschen. Johan Johansson vågade jag inte ringa. Han skulle bara säga att vi borde vänta och det kunde vi inte.
Mathias ringde några dagar senare och föreslog att vi skulle ta med Filip Adamo, hans syssling, i projektet. Jag visste vem han var. Hade träffat honom på Stockholms filmfestival en gång, dryg och otrevlig. Men han hade en del kontakter antog jag, så okej, men det blir strictly business. Filip ville vara med. Han hade hört mina demokassetter och förstod ingenting av vad som var bra med dom, men om det nu var så att dom sålt i Linköping i femhundra exemplar så tänkte han inte missa chansen att vara med i skivbolaget. Filip visade sig vara den kreativa energi vi behövde, en galning som inte såg upp till någon och som inte var rädd att göra bort sig eller hamna i konflikter. Vi hamnade i konflikt, jag och Filip, hela tiden och han vande sig vid att jag slängde på luren i hans öra. Under tiden utvecklade vi en stark vänskap. Mathias var den ansvarsfulla som höll i själva handelsbolaget och ekonomin och stoppade mig och Filip när vi svävade ut. Johan var diplomaten och psykologen som försökte sänka våra röster under våra möten. Vi döpte bolaget till Elvira, vilket var min idé, och jag minns inte varför mer än att det lät vackert. Vi hade vårt första bolagsmöte i min etta på Gamla Tanneforsvägen. Där satte vi upp punkter på ett papper om hur vi skulle gå till väga, hur vi skulle dela inkomsterna och frågor om sånt vi inte visste och behövde ta reda på. Det var vårt skivkontrakt, två handskrivna A4, med instuckna interna skämt. Nu kunde vi börja jobba. Vi bokade den billigaste studion i Linköping, en helt nystartad som drevs av yngre och mer oerfarna personer än oss. P H var med, han gick då på Lunnevads folkhögskola och kände en trummis som gärna hjälpte till, Johan Aronsson. Helena Tagesson hade en lillebror, Kalle, som vi hört var begåvad på piano och jag frågade honom och han sa ja. Några basister kände vi inte, Anders bodde i lund nu och Snoddas var historia, men jag hade en vän från skolan i Kungälv, Martin Söderström, som var en hygglig gitarrist och vi tänkte att det är ungefär samma sak. Bara färre strängar att hålla reda på. Där hade vi bandet och studion. Vi repade en eftermiddag på Lunnevad och gick sen ner i den lilla källaren där studion låg och började spela in. Teknikern var nån som studion hade använt sig av förut och vi litade på dom. Det visade sig att han nog mest spelat in hårdrock och han spelade in skivan med gate på alla kanaler. Gate är en effekt som eliminerar brus genom att sluta signalen direkt efter ett instruments tillslag. Det går att använda om man spelar in Metallicas trummor, men låter inte lika bra på en nylonsträngad gitarr. När allt var inspelat, och det som lät konstigt förklarats med att "det fixar vi i mixen", var det dags att mixa. Omslaget gjorde jag på kvällarna på Kärna Reklam. Anton H le Clerqc hade tagit bilderna, han var en eldsjäl i Studiefrämjandet där vi repade med Snoddas som alltid stöttade oss och mig och jag har mycket att tacka honom för. Han var också fotograf på Östgötacorrespondenten. Elvira var så gott som klara med planen för tryckandet, pressandet och releasen av plattan. Men när jag kom hem och lyssnade på vad vi åstadkommit under fem dagar i studion så grät jag. Det lät inte ens i närheten av en skiva. Pengarna var egentligen slut och tiden knapp, men jag lyckades övertala Elvira om lite mer av båda för att ta tapen ner till Tranås, där vi spelade in Snoddas-singeln, och mixa om allt. Mats Axfors var tekniker och han räddade den katastrofala inspelningen bäst han kunde.
I maj kunde vi stolta plocka upp ett av femhundra exemplar av "Dans med svåra steg" ur kartongerna på Gamla Tanneforsvägen. Tvåhundrafemtio ställdes i ett av mina vindsutrymmen och den andra hälften delades upp mellan Elvira för att följa med till Stockholm. Jag sa upp mig på Kärna reklam och vi hade spelning med release på ett utsålt Skylten. Kalle hade varit bortrest och kom mitt under konserten rakt upp på scenen. Vi krängde nästan hundra skivor redan första kvällen. Sen hade vi fest till morgonen.
Flera skivaffärer i Linköping hjälpte oss att sälja skivor under disk, några tog sig till och med besväret att sälja den vitt. Den blev ganska efterfrågad och vi blev tvungna att beställa nya. Pengarna vi fick in som skulle gå till Elviras gemensamma kassa behövdes till hyror och mat och krogbesök och i Elviras kassa växte bara streck på hur mycket alla var skyldiga. En kartong skivor glömdes i en telefonkiosk, en annan på nån pizzeria. Det var ingen väldig ordning men alla hade vi oftast en hundring i fickan och alla var glada.
I juli ringde P H och berättade att han hade en trea på gång i Fruängen söder om Stockholm. Han hade inte råd att bo där ensam men om jag på en dags varsel kunde säga att jag ville hänga på så kunde han tacka ja. Fruängen hade tidigare inte funnits med i dom drömmar jag hade om huvudstaden, men jag tänkte att om jag inte sticker nu kanske jag aldrig kommer iväg. Så jag sa ja och i augusti flyttade vi in på Fruängens kyrkogata. Det var en kantor som bodde där innan och lägenheten var kyrkans och satt ihop med deras lokaler. Vi fick nycklar som tog oss in i alla utrymmen och kunde därför genom en hemlig kulvert ta oss in i kyrkans ungdomsgård och spela pingis där hur mycket vi ville. Vi hade ett stort vardagsrum med parkettgolv och balkong, varsitt sovrum och kök med diskmaskin och toa med tvättmaskin. Och under Guds tak. Man kan inte bo bättre. Men nu behövde vi mer jobb. Elvira hyrde en lokal på Tegnérgatan där dom inte fick bo utan bara arbeta. Så där bodde dom alla tre plus en till och då och då flickvänner. På samma gata ligger Krogen Tre Backar där man kunde få spelningar om man bara tog hand om allt själv. Filip hade skaffat spons på en alkoläsk så vi kunde trycka affischer med deras logga nere i hörnet och vi affischerade över stan och folk kom och Elvira satt i kassan och tog fyrtio kronor i inträde.
Nu ringde Johan Johansson. Han hade fått en skiva jag skickat. Bra, tyckte han. Bättre än han trodde. Han tipsade om att vi borde kontakta KonTur, ett bokningsbolag som bokade honom, Sundström, Staffan Hellstrand och Kjelle Höglund. Vi borde också slå en signal till MD musikdistribution, tyckte han, så att skivaffärer landet runt kunde beställa plattan. Sakta i backarna, tänkte jag, men vi gjorde som han tipsat om. På KonTur mötte vi Stefan Lilja och Hans Hjort. Hjort var stor och skäggig och rökte oavbrutet och såg ut som jag tänker mig att alla i skivbranschen såg ut på sjuttiotalet. Lilja var mindre och mycket sympatisk. Dom sa att om vi får MD med oss så kunde dom tänka sig ett samarbete. På MD sa dom att om KonTur bokar så kunde dom hjälpa oss med distributionen. Det var en bra eftermiddag och vi gick och åt kebab på Wendys i Hornstull.
Och där låg Stockholm. Distinkt med sitt vatten och sina torn. Lockande med sina skeva gator och sitt myller. Destruktiv, kreativ och självklar. Jag kan min Bellman och såg hans värld, jag kan min Evert Taube och såg hans hem. Jag kunde kyssa stadens fötter för alla äventyr den redan gett mig. För alla vackra namn, för alla vackra platser. Jag visste att jag var här för att stanna. Jag hade givits en fast punkt.
1997
Johan Johansson fortsatte hjälpa till. Han tipsade Nenne Zetterberg på P3 om min musik och hon nappade och vi skulle plötsligt spela in P3 Live från Cornelisrummet på Mosebacke. Cornelisrummet är ett litet rum som tar in allra, allra högst åttio personer och där hänger Mäster Cees väst med gammalt tobaksfras i fickorna. Om man har en släng av klaustrofobi, vilket jag har, är det ett obehagligt rum att vistas i när det är fullt. En gång såg jag Ola Magnell spela där och jag satt längst fram med fötterna på scenkanten och knäna i hakan. Jag hade svårt att andas, svettades och mådde illa. Men när konserten var slut ville jag bara sitta kvar och göra om det. Man blir odödlig när man klarat av en stund med sina nojor. Från Cornelisrummet har man utsikt över Slussen, Gamla Stan och Riddarholmen. Det är en vacker plats i Stockholm. Nu skulle jag spela där. Benen ville inte gå dom sista meterna uppför Hökens gata när jag var på väg till soundcheck. Jag övervägde tanken att sätta mig på ett tåg till Göteborg för att vara helt säker på att inte behöva spela. Folk hade nog blivit förvånade. Kvällen innan hade jag varit så stirrig att jag börjat dricka rödvin med en tjejkompis som var på besök och sen hade vi sex, så nu var nervositeten påbättrad med lite ångest och baksmälla. Great. Och på världens minsta scen, längst in i rummet med åttio personer mellan mig och utgången. Jag skulle kräkas, svimma och kissa på mig och allt skulle sändas i radio och hela Svea Rike skulle stämma upp i ett rungande hånskratt. Under soundcheck tänkte jag på vilket land jag skulle flytta till. Inte England, där bor massor av svenskar. Kanske tyskland.
Jag minns ingenting av konserten. Det är lustigt, med det jag sysslar med. Det är en extrem jakt på nuet, ett gigantiskt Carpe Diem ungefär som en fylla fungerar. Allt stängs av och här och nu är det enda som finns, och så minns man nästan ingenting efteråt och allt blir tomt och att göra det igen är det enda som känns meningsfullt. Det är en jävla paradox. Jag vet att jag tänkte mycket det här året på om det var värt det. Om det verkligen kändes lika bra efteråt som det kändes dåligt innan, eller om det var obalans åt fel håll. Jag vet inte vad jag kom fram till, men jag ser mig själv kliva upp på scenen gång efter gång fortfarande.
Jag skrev mycket. Försökte få det att bli ett jobb med rutiner. Jag började dagarna med en promenad i Långbro och hade Rolling Stones i lurarna. Eller Bob Dylan. Jag hade fortfarande väldigt poetiska ambitioner, tyckte om versrader och rim och utsmyckningar. Det var mycket daggvåta marker och älvdans och sånt som inte Filip Adamo förstod då och som jag knappt själv förstår nu. Johansson, Elvira och jag träffades mycket. Han ville producera nästa skiva och jag var ivrig att sätta igång. Vi började inspelningarna på sommaren och till hösten kom Rusningstrafik. Martin Söderström var kvar på bas och P H på fiol och flöjt. Johansson spelade trummor och gitarr. Elvira och Johan Johansson hade ständiga duster om ekonomi och vad som behövdes till skivan, vilket nästan alltid slutade med att Johan sa att så här går det till och Elvira sa jaså. Han var en räv, en övervintrad punkare som gjort mer plattor än vad vi hade hemma i våra hyllor. Jag förstod inte alltid hans breda ståkkålmska, han hade uttryck som att gå och luta sig och socker i kartongen. Jag försökte hitta på egna, men det gick inte.
Rusningstrafik sålde i tvåtusen ex första halvåret. En liten bit över break even, fast dit nådde vi inte eftersom vi hela tiden plockade förskott ur kassan. Jag låg alltid efter med ekonomin. Hade jag en hundring över åt jag en räkmacka eller åkte taxi.
På hösten skulle Sundström turnera i Norge och jag fick erbjudande att följa med. Både som förband och som kompgitarrist i Stefans band. Vi skulle besöka Oslo, Molde, Volda, Bergen, Kristiansand och Stavanger. Jag hade aldrig spelat mer än två dagar på raken innan, vilket man klarar utan att äta, och jag insåg att det krävdes förändringar i mitt sätt att deala med nervositeten. Jag slutade äta kött på den turnén. Stefan och Apache hade gått skilda vägar och Apache hade skaffat en ny sångare och blivit Weeping Willows. Sundströms nya band hette Rejvkommissionen. Norge var vackert så hjärtat värkte och exotiskt. På en bilfärja på en fjord på västkusten stod Stefan och jag på däcket och blickade ut över bergen och skogarna och vattnet och Stefan lade armen om mig i blåsten och sa: Tänk på tre saker Lasse, om du ska göra det här i livet. Skit i vad folk skriver i tidningarna, det är bara trams, ta det lugnt med spriten och skaffa dig en tjej och håll kvar vid henne resten av livet. Det var som en film, som att han sträckte handen mot nejderna och sa: En dag, min gosse, ska allt det här bli ditt. Stefan är en av dom roligaste, klokaste och varmaste personer jag träffat. Men det skulle dröja innan hans råd sjönk in. Ironiskt nog var det just Stefan och hans band som lärde mig dricka sprit på riktigt där i Norge. Festen började tidigt på eftermiddagarna och jag var härdad när jag kom hem till Fruängen igen.
Filip, som till och från hade körkort, skjutsade hem mig till Fruängen en kväll när vi varit och fikat vid Odenplan. Strax innan vi kom till Västerbron hörde vi introt till En av alla dom på bilradion och vi höjde volymen och log. Vi svävade över Stockholms öar blänkande i gatljus och jag kände att jag skakat av mig motståndarna, skolväsendet och dom utstakade vägarna. Vi var en egen maffia nu. Inga banker, inga kreditkort, inga register, inga chefer. Vi skulle leva av lust, ångest, passion, kärlek, musik och brustna hjärtan. Vi hade solen i ögonen.
1998
Tyvärr höll nu Elvira på att slita sönder vänskapen mellan mig och Mathias. Vi pratade knappt med varandra längre och det kändes forcerat och jobbigt. Vi var egentligen inte osams om nåt speciellt utan drogs isär för att vi alltid tvingades stå på varsin sida. Jag med visioner och han med ett ansvar och en budget. Stålar höll nu på att bli ett problem och vi klev i en simpel fälla. Vi visste att det inte fanns en framtid med Elvira records och alla hade nu andra jobb vid sidan och våren nittiåtta bad jag Stefan Lilja sprida ryktet om att jag sökte nytt skivbolag. Fyra bolag hörde av sig och jag gick och träffade dom och bad en jurist titta på kontrakten dom erbjöd och jag åt lunch med dom, driven av samtliga dödssynder. Jag var rädd att bli lurad. Jag tänkte att dom ville klippa mitt hår och stoppa in mig i en skivbolagsmaskin och trycka på en stor knapp. Den minst sympatiska av dom jag träffade var Magnus Nygren på Universal. Han pratade högt och fort och garvade åt såna söderromantiker som jag, men nånstans kände jag att vi skulle kunna bli kreativa ihop. Han påminde om Filip i sin brist på fjäsk och psykologi, han hade rykten om sig i branschen som mannen som gjorde Jakob Hellman stor, men också mannen som fick Hellman att aldrig mer göra skivor. Många hade åsikter om Magnus Nygren. Jag ringde Sara Isaksson som låg på Universal och frågade vad hon tyckte och hon sa att han var snäll. Sen ringde jag Nygren och sa att jag ville till Universal men att jag var rädd för honom och då skrattade han ett rått skratt. Vi blev ett bra team tillsammans med Jennifer McShane som då jobbade med promotion på Universal. Jennifer är den enda jag sett gå en hel Hultsfredsfestival i högklackat. Hon var fenomenal och oemotståndlig.
När jag skrivit på kontraktet skulle jag äta lunch med den svenska avdelningen på en fin restaurang på Östermalm nära deras kontor. Kvällen innan hade jag ätit musslor hos Johan Johansson och druckit massa vin med hans kompis Guld-Lars och nu kom kallsvetten krypande igen. Efter lunchen sa alla att det hade varit supertrevligt att träffa mig och jag vet att dom ljög för jag hade bara suttit där och petat i en liten förrätt och försökt få i mig en lättöl. Jag tror aldrig att jag sa nånting. Jag tror bara att jag nickade lite ibland och sneglade mot toaletten.
Jag var mycket förvånad över Universals samarbetsvilja. Ingenting ville dom lägga sig i, det tyckte dom var viktigt, allt skulle jag få göra på mitt sätt. Dom var rädda att min publik skulle se mig som en svikare som gått till ett multinationellt skivbolag. Det förstod inte jag. Jag tyckte Universals logga var skitsnygg och kände mig stolt över att dom ville ha mig. Johansson skulle få producera igen och nu var jag sugen på ett rockband.
Björn Rothstein var från Gotland, hade epilepsi och spelade trummor, Lasse Bax spelade bas och bodde granne med oss i Fruängen, men det var inte så vi träffades. Han var gammal vän med Johansson och hade spelat med honom mycket. Under vintern det här året hade min och P H:s vän Jens Back från Linköping flyttat upp till Stockholm. Han hade ingenstans att bo så han fick sova på våran soffa ett par veckor. Eftersom P H gick i skolan så blev det jag och Jens som hängde på dagarna. Jag kände inte Jens väl, men nån kväll på Gamla Tanneforsvägen hade vi ändå suttit och druckit oss fulla, han och jag, vet inte varför, och drömt om Stockholm och rockmusik och det gamla vin, kvinnor och sång. Jag gillade Jens, och jag visste att han spelade Hammondorgel. Jag hade sett honom spela med ett bluesband på tjugoettans krog i Linköping. Jag tog med honom till replokalen i Münchenbryggeriet för att träffa Johansson och vara med på ett rep. Alla gillade Jens och jag var glad att ha en jämnårig i bandet. Det fina med Jens Back är att när det kommer till rock'n'roll är han en större romantiker än dom flesta. När han senare skaffade en egen lägenhet satte han upp telekablar på väggarna för att han ville somna till doften av rockmusik. Han äter Lynnard Skynnard till frukost. Jag träffade en kvinnlig ljudteknikerlärling, dom är inte många, i Visby flera år senare och visste att Hovet skulle dit och spela in sin platta och kunde se Jens framför mig när han skulle möta henne. En snygg tjej med slitna jeans som kunde micka upp ett Leslie skulle Jens kunna dö för. Nu bor dom på Norrmalm.
Karl-Magnus skulle göra omslaget till skivan och han hade valt att jobba med fotografen Peter Norrman. Vi hade långa möten om hur det skulle se ut och vad jag skulle ha på mig och Karl-Magnus kunde med eftertryck säga saker som: Jag ser mycket gult, kanske en cykel. Det var inte som på Kärna Reklam. Peter tog över tolvhundra bilder, minns jag, och jag började förstå att det nu, på ett stort skivbolag, fanns större möjligheter men också mer att ta ställning till. Jag hade inte tänkt så mycket på nåt annat än låtarna tidigare. Förpackningen hade bara varit en förpackning. Ändå hade jag noggrant studerat alla andras förpackningar utan att riktigt förstå hur mycket det bidrog till helheten.
På sommaren nittioåtta var jag färdig med Fruängen och flyttade in i en tvåa, andra hand och möblerad, på cirkusvägen i Västberga.
Med solen i ögonen kom i slutet av augusti nittiåtta och den följande hösten gjorde jag min första riktiga turné ihop med bandet från skivan. Tvivel, första singeln, hamnade på Tracks, jag fick göra en del intervjuer med tidningar och jag, Jens, Nygren och Jennifer gick efter ett halvår ut och åt japanskt på Tegelbacken och firade tiotusen sålda ex av plattan. Plötsligt fanns det folk i Umeå som kunde mina sånger, i Växjö, i Västerås, folk i städer jag inte ens varit i tidigare. Jag visste inte vad jag skulle tycka. Jag vandrade under en klar himmel. Luften var frisk och lätt att andas in.
submitted by Loxus to winnerback [link] [comments]


2019.09.20 18:19 vonadler [HPSA] Smörgåsbordet

Här kan man läsa tidigare HPSAer
LadyManderly postade en utmärkt HPSA om det svenska fenomenet brevbomben häromdagen fick jag skämmas lite med insikten att det var väldigt länge sedan jag postade en själv. Så nu får ni hålla till godo.
Ämnet är valt som en spark åt superplaner som nyligen påpekade att jag tydligen blivit dement och slutat posta historia och använde reddit som mitt privata instagram med matbilder. Så här får du BÅDE mat och historia. Ta den!
Smörgåsbord har de flesta av oss ätit, och de flesta är medvetna om att det är bland det svenskaste som finns, till den grad att ordet migrerat direkt till engelskan som smorgasbord.
Men vad är egentligen ursprunget till smörgåsbordet?
Smörgåsbordet börjar någonstans på 1500-talet som brännvinsbordet. När adel och borgerskap har större middagar för stora sällskap kunde det lätt hända att gästerna kom med olika intervall - häst och vagn eller segelbåt var inte alltid tidssäkra transportmedel, och eftersom en god värd inte serverade middagen innan alla gäster kommit blev brännvinsbordet en slags förrättsbuffé som man serverade innan första rätten i middagen. Det åts som en buffé, stående medan man minglade med övriga gäster som också kommit tidigt. Sill, ost, bröd och snaps var vanliga tillbehör på brännvinsbordet - men det var inte som vi tänker oss vår moderna sill. Inlagd sill blir vanlig först kring 1850-talet. Istället är det salt sill och strömming och rökt böckling som ligger på faten.
En del känner kanske igen den klassiska förrätten S.O.S. (Sill, Ost, Snaps, eller Sill, Ost, Smör) i brännvinsbordet, och det stämmer. De har samma urspring. Men någon gång under senare delen av 1800-talet delar de två upp sig. S.O.S. förblir en förrätt, medan brännvinsbordet evolverar till det tidiga smörgåsbordet.
Järnvägsrestaurangerna serverar gärna smörgåsbord u.v.s. (utan vidare spisning), vilket markerar att de anses som en fullständig (om än lättare) måltid i sig och inte en förrätt längre. Man kan duka upp och hålla en buffé av rökt, inlagt (som nu börjar bli vanligt) och saltat igång hela dagen och gästerna, som ofta har tåg att passa kan äta så länge eller kort de vill. Nu börjar kött dyka upp, gärna i form av korvar, aladåber, patéer och kallskuret, båda ofta rökta (så de håller bra på en buffé), men fortfarande är maten kall.
Under OS i Stockholm 1912 får smörgåsbord u.v.s. sitt stora genombrott och det serveras både som frukostbuffé och som lunch, men inte som middag. T.ex. kan man nämna att Lenin med sällskap åt frukostsmörgåsbord på Hotell Savoy i Malmö i april 1917 innan de reste vidare till Stockholm (där Lenin köpte en kostym genom proxy i och med att bokbinderiarbetaren Nils Björkman som hade samma kroppsbyggnad fick gå på varuhuset PUB och inhandla en, medan Lenin hade möte med sina revolutionskamrater).
Smörgåsbordet gör ytterligare internationell succé när det väckte stor fascination serverat på ett roterande bord i "Three Crowns Restaurant" i den svenska paviljongen på världsutställningen i New York 1939 - här kommer ordet till engelskan utan prickar när amerikanska reportrar beskriver läckerheterna.
Smörgåsbordet förde en god om än inte särskilt exalterande tillvaro under mellankrigstiden, men 17:e juli 1941 förbjuds det som slöseri med mat under ransoneringen - ett slag i luften, då det redan visat sig att ingen är beredd att lägga sina surt sparade ransoneringskuponger på ett smörgåsbord när köttransonen kunde vara så lite som 22 gram per dag.
Efter kriget kommer dock smörgåsbordets renässans och nya utveckling. Tore Wretman, mannen som räddade svensk restaurangnäring från paragrafmackan. Då man var tvungen att beställa mat för att få beställa sprit enligt den tidens utskänkningsregler enligt Bratt-systemet kunde restaurangerna servera precis vad fan som helst och gjorde det också. Det finns historier om tallrikar med pölsa och potatis som åker in och ut ur köket och under kvällen får alltfler fimpar i pölsan, utan att det bekymrar personalen som serverar portionen igen till nästa gäst tillsammans med "två vita och en brun" (två snapsar till maten och en cognac till kaffet, inalles 15cl sprit).
Tore Wretman återupplivade smörgåsbordet då det dels, precis som tidigare, lätt gick att ha en buffé och inte krävde mycket arbete när rätterna väl var skapade (skära upp mer och lägga fram bara) och därmed inte krävde kockens närvaro hela kvällen och dels lät honom vid flera tillfällen servera rätter som han svängde ihop av överblivna ingredienser - så ska t.ex. skagenröran ha skapats.
Tore Wretman expanderade dock det gamla mellankrigstida smörgåsbordet - sillar, laxar, korvar och kallskuret fick bli kvar, men nu kom också småvarmt (gärna de klassiska köttbullar, prinskorv och den för tiden relativt nya Janssons frestelse) och ett gottebord med tårta och sötsaker till. På så vis skapades det moderna smörgåsbordet, som hade en hel middag med tre rätter, inklusive varmrätt som faktiskt var varm, i buffén och som ska gås minst fem turer (sill, övrig fisk, kallskuret, småvarmt, efterrätt).
submitted by vonadler to sweden [link] [comments]


2019.09.10 11:26 mjomark LISTA: Stockholms bästa (fin)pizza och pasta!

Fick i uppdrag nyligen att skriva lite tips på var man kan äta pasta och pizza i Stockholm. Tänker att det kanske kan passa även på /stockholm, precis som min lista över prisvärda ölhak som Izlandi klistrade på toppen. Har ni fler förslag på vad som bör vara med?
– – – – –
Tio förstklassiga pastaställen du inte får missa i Stockholm
– – – – –
Döden i grytan
På Döden i Grytan stoltserar man med att vara en av Stockholms enda riktiga trattorior. Här erbjuds italiensk mat av högsta kvalitet med fokus på klassiska rätter från Rom i en härligt genuin miljö.
Mancini
Ett stenkast från Sveavägen hittar man Mancini, en finitalienare (läs: något dyrare restaurang) som servera väl genomtänkta och utstuderade smakkombinationer. Enkelt och fräscht.
La Vecchia Signora
Vänligt italienskt kvartersrestaurang på Åsögatan med espri och mustighet. Här bjuds det bland annat på generösa portioner pasta, vitello tonnato, havsabborre och chokladfondant. Inte missa.
Paganini
Gamla Stans turistfyllda stråk och gränder känns kanske inte som stället där man hittar en klassisk italienare. Men Ristorante Paganini är just detta — en äkta genuin italienska restaurang som försett stockholmarna med god mat sedan 1995.
Un Poco
De före detta maffiakompisarna Sebastian Ingrosso och Axwell Hedfors satsar på italienskt på Karlavägen. Un Poco är av det finitalienska slaget. Sober inredning, gott vin och spännande avsmakningsmenyer.
Adria
Hos familjen Montanari serveras genuin italiensk mat på modernt vis. På restaurang Adria i Vasastan möts gäster för lunch, middag, AW och vinhäng. Prova spännande rätter från det italienska köket — skapade utifrån tradition, genuina smaker och kvalitet.
Pane Vino
På Pane Vino vid Zinkensdamm njuter du av det bästa från det traditionella italienska köket, i modern tappning mitt i hjärtat av Södermalm. Varför inte prova en delikat fettucine med gödkalvfilé och tryffel?
Garage del Gusto
Delikatessbutiken i Vasastan som är espressobar, vinbar och restaurang. Ekologiskt, italienskt och med egen tillverkning av färsk pasta. Här kan du handla med dig hem, äta på plats, dricka ett glas vin eller espresso och umgås på italienskt vis (högljutt och viftandes med händerna gissningsvis).
Villaggio
Gillar du vita dukar och tända ljus? Villaggio Grill Italiano på Östermalm serverar italienska smaker och kvalitativa råvaror i lite finare format. Restaurangens mustiga toskanska ragu med pappardelle och nötkött lämnar ingen oberörd.
Trattoria Montanari
För 45 år sedan lämnade Paolo Montanari sin hemstad Fano på den italienska östkusten. Med sig hade han en passion för det italienska köket. Han kom till Sverige och öppnade restaurang Capri på Nybrogatan som blev en jättesuccé. Resten är, som man säger, historia.
– – – – –
En liten guide till Stockholms bästa finpizza
– – – – –
Bistro Bananas
På Skånegatan mitt på Södermalm flockas stans alla hipsters för att äta finpizza på Bistro Bananas. På menyn hittar du allt från en klassisk Margherita till mer okonventionella smakkombinationer likt Bimi som innehåller mozzarella, broccolini och citron. Vi uppskattar speciellt att det finns många alternativ för veganer och vegetarianer.
800 grader
Gillar du färgglada pinnstolar och att hänga i Vasastan? Då vet vi precis vart du ska ta vägen. 800 grader serverar finpizza med färska råvaror i stimmig lokal på Sigtunagatan. Bara att smita ner efter jobbet och plocka med sig hem.
Omnipollos hatt
När några av grundarna till Cheap Monday öppnade surdegspizzeria med det skojfriska namnet Pizzahatt undrade många om det var ett skämt. Men icke! Anrika Pizzahatt stängde dessvärre i år men systerkrogen Omnipollos Hatt tuffar på på Södermalm.
Meno Male
Tre Meno Male-restauranger finns det nu i Stockholm som alla serverar napolitanska finpizzor bakade i italiensk vedugn. Bonuspoäng för möjligheten att skapa sin egen pizzakombination om andan faller på. Missa heller inte “starita”, den friterade pizzadegen med nutella.
Babette
Gillar du vin till pizzan har du kommit rätt. Babette ligger i en anrik gammal pizzalokal på Roslagsgatan och drivs av personer med erfarnhet från bland annat Fäviken och Frantzén. Det bäddar för en gedigen smakupplevelse. Se till att komma i tid, lokalen fylls snabbt upp när det vankas AW.
Crispy Pizza Bistro
Litet hål i väggen på Ringvägen som verkligen gör skäl för namnet. Här är pizzorna riktigt krispiga och personalen trevlig. En liten men naggande god uteservering gör det här till ett perfekt vattenhål på sommaren för den som vill svalka sig och få en rejäl dos gluten. Finns även i Vasastan och på Kvarnholmen.
450 Gradi
Unna dig en resa utanför tullarna och besök Lidingö nästa gång pizzasuget blir för stort. På 450 Gradi bakas äkta napolitanska pizzor i 450 graders värme — och kocken kommer från Neapel. Det blir nog inte mer autentiskt än så här.
Taverna Brillo
Löjromspizza på Taverna Brillo kan mycket väl vara en de trevligaste rätterna som Stockholms restaurangvärld uppbådat under det här decenniet. Smarrig mozzarella och lagrad prästost i vacker förening med löjrom, creme fraiche, hackad rödlök och finskuren gräslök. Glöm inte att kika på graffitikonstnären Nugs stiliga konst på väggarna.
– – – – –
Bubblare (pizza): Giro, Dell’Attore, Due Fratelli, Giretto, Eataly, Galinas Pizza, 1889 Fast Fine Pizza, Bianchi Café & Cycles, Enzo’s, Fat Frank’s, Il Tempo, The Italian Cousins, Grapa, Café Dello Sport, Pazzi, Il Forno da Gino, Rimini, Ciao Ciao Grande.
submitted by mjomark to stockholm [link] [comments]


2019.01.14 17:23 SwedishSanta Olycksfall - Hjärnskakning på jobbet. Hur specifik ska man vara?

Hej, jag uppskattar att ni tar er tid till att läsa detta, jag är tämligen förvirrad.
Det är så att jag har slagit i huvudet under arbetstid. Den officiella diagnosen från läkarna är vasovagal syncopé som i sin tur orsakade hjärnskakning vid fallet. Sanningen är att detta hände på grund av att min kollega (Inte chefen) pressade mig till att göra klart all arbete innan jag skulle hem. Jag tog inga pauser, ingen lunch eller vatten mellan kl 8:00 till 18:00 och detta orsakade mitt fall då och hjärnskakningen. Ska jag skriva denna detalj i "afa försäkringar"? Eller håller jag mig kortfattat att det plötsliga blodtrycksfallet orsakade hjärnskakningen?
Jag är inte ute efter att hämnas, jag vill bara fungera normalt igen och under tiden som jag läker, förlora så lite pengar som möjligt.
submitted by SwedishSanta to PrivatEkonomi [link] [comments]


2018.12.05 11:27 grapoluponape Ni måste sluta luncha i grupp!

Det är fullständigt obegripligt hur viktig lunchen verkar vara för många. Inte bara att äta den, men att PRATA om den. Länge. Långt i förväg också. Vissa personer har inte ens blivit av med sin ostandedräkt från frukosten innan de börjar fråga kollegorna vad och var de ska äta lunch någonstans.
- Vad har du för spännande med dig idag?
- Vilka ska med till det nya meze-stället?
Lunchen är en lagstadgad oavlönad period mitt på dagen då man inte har några förpliktelser annat än att man borde äta. Men varför vill alla äta i grupp? Nej, det är inte ett arv från våra förfäder som gjorde allt i grupp för att sammanhållningen ökade varje individs chans till ett längre liv. Idag kan vi leva exakt lika länge som alla andra även om vi ensamlunchar.
- Det finns undersökningar om att ensamma människor dör i förtid, säger nån då.
- Mm. Men de kanske mådde bra fram till sin död eftersom de slapp sitta och förhöra andra om deras matvanor hela dagarna.
Man sitter på ett utvecklingssamtal på jobbet och chefen använder fraser som:
- Det är viktigt att man är inkluderande på sin arbetsplats. Vi måste öka teamkänslan.
Och vad de menar är: ”Varför i helvete äter du lunch ensam din dåre? Folk tycker att du är udda och märklig. Vi andra blir rädda för dig, fattar du inte det? Varför hatar du oss?”
Jag hatar ingen. Jag undrar bara varför den lilla halvtimmen då jag går iväg och äter lunch måste tillbringas med andra. Det här är min enda stund i livet då jag får vara i fred, tiga och tänka rena tankar om saker som jag väljer att tänka på. Hur orkar ni sitta i grupp och prata jobb med munnen full av meze? Sånt blir jag rädd för.
Men någonting gör ni väl rätt, eftersom de flesta verkar älska att göra allt i grupp. För många är följande konversation ett exempel på en inkluderande arbetsplats:
Arad (25-årig backend-utvecklare, ensamstående, äter matlåda med spagetti och köttfärsås varje dag) kommer in 09.10 med en proteinshake i handen eftersom han tränat innan jobbet. Han möter Fredrik (28-årig redaktör, pappa till treåring, separerad, äter ofta lunch i grupp ute) vid kylskåpet när han ska ställa in sin matlåda och Fredrik ska ta ut den laktosfri mjölken för att hälla i kaffet.
- Tja, Arad! Skaru med till nya meze-stället på lunchen? Jag och Jossan ska dit.
- Äej, du vet. Jag har matlåda.
- Ok. Vad har du för spännande med dig idag?
- Köttfärsås!
- Mm, får jag se! Gott! Men du kan ju ta den imorrn. Den klarar sig väl ett dygn här i kylen bland folks mögliga plastlådor och halvätna Panini-mackor?
- Ah, sant. Ska vi inte fråga några till om de vill hänga på då?
- Jo, vi tar en runda nu direkt.
- Kul! Bra initiativ!
För mig är ett sånt scenario en mardröm. Jag föreslår att man på en arbetsplats kan införa ett kepssystem för att snabbt läsa av vilka som vill och inte vill äta lunch i grupp. De som tar på sig en grön keps kommer gladeligen samlas klockan 11.50 i repan så att truppen ska anlända till lunchrestaurangen klockan 12.00, precis i samma sekund som sextio andra personer med kurrande magar ställer sig i kön. Varför ska alla äta samtidigt? Varför sprider ni inte ut er? Vansinne!
De som tar på sig röd keps vill inte äta lunch med andra, så bemöda er inte ens att fråga dem. Det den röda kepsen signalerar är: ”Hej, jag mår bra av ensamhet, hur konstigt det än må låta. All kollektivistisk aktivitet undanbedes och jag blir inte det minsta sorgsen för att ni inte frågar om jag vill följa med till nya meze-stället.”
Väljer man att inte bära keps så kanske man inte riktigt har bestämt sig. Alltså är det fritt fram att fråga vederbörande om grupplunch, men det är inget tvång.
Nu vet alla på just min arbetsplats att jag är konstig när det kommer till lunchrutiner. Men jag tänker att kepssystemet skulle kunna hjälpa många av de där ute som kanske lider varje dag när klockan närmar sig tolv.
Fanns det ett lunchpiller så hade jag tagit det. Och sen suttit och stirrat in i ett hörn. Iförd röd keps.
(I veckans avsnitt av podden "Recensörerna" pratar jag mer om ensamluncher [länk])
submitted by grapoluponape to swedishproblems [link] [comments]


2018.12.04 10:32 rennfeild Bättre lunchrestaurang?

Ska på fin lunch med familjen och blivit ombedd att välja ställe. Problemet är att alla vettiga ställen jag gillar bara kör midddagar. Enda kraven är att det inte är husmanskost och att man kan sitta kvar en stund och bejaka sin vardagsalkoholism. Några tips?
EDIT: Det är på torsdag. Helst inte stureplan (vi hamnar alltid där).
submitted by rennfeild to stockholm [link] [comments]


2018.11.21 09:56 parasleep Jag tror mina kollegor håller på ge mig en ätstörning

Hur funkar egentligen kulturen i Sverige avseende lunch på jobbet?
Jag är 30 år, kvinna, gick en längre utbildning och har bara jobbat i fem år. Detta är min tredje arbetsplats. På de tidigare två fanns det en i varje arbetslag som gärna tittade och kommenterade på vad andra åt till lunch, mest av intresse men ibland gränsen mot störande. Jag brydde mig inte så mycket och tyckte mest det var lite oförskämt.
Men nu.
Nästan alla mina kollegor är kvinnor, de flesta 10-20 år äldre än mig. Och det känns som att det pågår nån slags kapprustning i vem som kan vara mest "hälsosam". De pratar ständigt om träning, motion och kost. Vilka träningspass de går på, vilka lopp de ska springa/cykla/simma i år, vilket spa de går på, vem de har som yogainstruktör... och så maten.
Detta eviga tjat om maten. Det verkar som om standardlunchen på detta ställe är antingen någon smoothie de ställer och gör sig i fikarummet, eller någon nätt liten sallad, eller några rejäla slevar keso, en avokado och lite lax. De säger inget direkt till mig, men jag ser att de sneglar på min tallrik och ser antingen lite dömande eller lite självgoda ut. Förlåt så jävla mycket för att äter gårdagens fläskfilé och klyftpotatis. Kan ni sluta stirra bara för att det blir Findus pyttipanna någon gång ibland?
Jag kör lite styrkeövningar på maskiner i ett gym 1-3 gånger i veckan, inget tungt utan för att hålla igång lite vardagsstyrka och inte bli stel. Jag ser helt normal ut och har vanligaste storleken i typ alla plagg (hittar aldrig något på rea t.ex). Jag har aldrig haft några tvivel på min kropp i vuxen ålder. Men nu märker jag att jag mer och mer börjar kritisera mig själv framför spegeln och kommer på mig själv med att packa mindre portioner till lunch för att jag hör deras jävla röster i huvudet.
Håller jag på bli knäpp eller? Är det så här överallt och det bara är jag som inte hängt med i utvecklingen? Vad fan är det frågan om?
EDIT: Rip inbox.
Till alla er som säger "väx upp och sluta bry dig": tack för råden, Gud så korkat av mig att jag inte tänkte på det innan! Allt är löst nu och ni är genier! Tack för er insats, ni kan gå tillbaka till familjeliv.se nu.
Till alla er som säger "Börja ät ännu fetare, saltar, göttigare och smörigare bara för att visa dem", genuint tack, era formuleringar har givit mig goda skratt och tilltalat min hämndlystna sida. Jag är sugen, men det finns en sak som hindrar detta: jag har en kollega, runt 55 och redan lite utanför gemenskapen som är rätt så överviktig och som faktiskt verkar skämmas på riktigt över sina egna kostvanor och utseende. Hon gör sig till för de andra och försöker verkligen passa in, och börjar jag sitta där och stöna in i min carbonara tror jag det är mer sannolikt att hon kommer att ta det som ett direkt hån mot henne än att de andra tar någon slags hint av det. Min ovilja att paja för henne är större än min hämndlystnad, så jag håller nog käft tills jag hittar någon fungerande strategi.
submitted by parasleep to sweden [link] [comments]


2018.07.22 16:09 TheFlyingSwedishGuy Gamla stan i Stockholm, fika/lunch-ställen?

Tjenare.
Jag har några filippinska kompisar som kommer med kryssning imorgon till Stockholm och vi har tänkt gå runt lite i gamla stan och fika & ta en lunch. Har ni några favoriter helst med uteservering?
De är inte vana vid svensk mat så tanken är att hitta något traditionellt svenskt ställe. Jag har såklart googlat runt men personligen har jag lättare att lita på 'nya & fräscha' tips än gamla grejer.
Vi är inte så intresserad utav turist-grejer generellt då vi bara har 4 timmar att ses och tanken är att träffas(och inte 'turista' då en av de som kommer är flickvännens bästa kompis). Men om någonting finns som är fint & mysigt samt har ett historiskt värde är detta såklart superintressant.
Jag har aldrig varit i gamla stan(knappt i city) så jag är totalt lost här. Tack för all hjälp!
PS: Rekommenderar ni Uber eller Taxi? Vad är prisskillnaden? Jag har grym erfarenhet av Uber utomlands, men aldrig provat i sverige då det ej finns i min stad.
Mvh!
submitted by TheFlyingSwedishGuy to sweden [link] [comments]


2018.06.15 19:00 Ztensture Otrevligt bemötande av SL

Hej Sweddit, idag inträffade någonting på tunnelbanan som gjorde mig så frustrerad att jag känner att jag behöver dela med mig med någon för att ventilera lite. Börjar med obligatoriska ”lång tids lurkör, första gångs brevpostare”.
Jag och min mamma skulle åka in till stan tillsammans för att äta lunch. Båda behöver då förnya SL kortet, vilket vi gör. En stund senare är man ombord tunnelbanetåget, ett par hållplatser senare kliver några av SL:s biljettkontrollanter ombord. Jag visar mitt SL kort, den funkar i biljettscannern. SL kortet som min mamma har funkar dock inte i scannern, varvid hon visar upp kvittot där det framgår att hon har köpt SL kort tidigare under dagen.
Biljettkontrollanten säger efter en kort stund då att han måste be henne att stiga av, varefter vi frågar varför det, det framgår av biljetten att vi har köpt SL kort. Då säger han (nu uppbackad av en stor och stark arbetskamrat som står bredvid) att man har ett eget ansvar att se till att kortet är giltigt. Min mamma upprepar då att hon inte vill stiga av. Då säger han att man måste se id kortet. Hon börjar ta fram det, vilket jag stoppar henne ifrån att göra. Jag säger då att ”då stiger vi hellre av”, i syfte till att undvika tilläggsavgift.
Då blir det en obehaglig stämning, och biljettkontrollanten säger ”varför det, du har en väldigt respektlös attityd”. I samband med detta tycker jag att han pressar ansiktet lite väl nära mitt. Jag säger att ”nej, jag har en väldigt respektfull attityd” och reser mig upp och går mot tågets utgång (detta stoppas inte) då tåget börjar anlända vid nästa station. Biljettkontrollanten gormar något då som jag inte exakt minns, men vi stiger av och då följer biljettkontrollanterna i sitt gäng efter när vi går mot tunnelbaneutgången för att fixa sl kortet.
Biljettkontrollanten från innan börjar då utbrista ”Jag bryr mig inte om vem du är”, ”om jag ser dig i tunnelbanan igen senare arresterar jag dig”, ta bussen härifrån!” Ignorerar bara detta och fortsätter.
I efterhand känns det verkligen som att biljettkontrollanten försökte provocera mig till att göra något, vilket känns oerhört konstigt. Det eller att han bara var maktkåt.
I alla fall, vi gick ur tunnelbanestationen och testade SL kortet på ingångscannern, då funkade det, det skulle ta tio minuter till nästa tåg så vi gick en kort sväng i närliggande centrum för att fördriva tiden och när vi var tillbaka var kontrollanterna borta. Kortet funkar fortfarande.
Sjukt irriterande och frustrerande att man ska bli behandlad på detta sätt. Har dessa människor inte en gnutta empati, förståelse, sympati eller för den delen flexibilitet? Och varför dessa översittarfasoner?
Så, det blev längre än förväntat, känns lite bättre. Om du har tagit dig hela vägen igenom, tack för din tid. Lunchen var i slutändan god, om än lite besudlad av erfarenheten innan. Hoppas ni har haft en trevligare start på helgen!
tl;dr vissa människor är riktigt otrevliga typer. Minst en råkar jobbar vid SL.
submitted by Ztensture to sweden [link] [comments]


2018.03.29 19:11 willegard Berätta en kul anekdot från ditt liv!

Vad som helst! Jag har ingen att "fira" påsken med, börjar mitt nattpass vid 21:00 - ska ta hand om patienterna så gott jag kan. (Syrra, nattpass, har 6 patienter, utan nattmedicin)
Tänkte att ni kunde fylla denna tråd med en jävla massa roliga historier, så min natt går fort.
Jag börjar: Farsan och glasskivan i bubbelpoolen.
Jag och min syster var ca 8-10 år gamla och mina päron hade lovat att vi skulle åka och bada efter att vi hade varit på lunch hos våra morföräldrar.. När vi väl kom till badhuset så hade dom preciiiis stängt (vi var framme någon minut efter dom stängde), men eftersom vi var frekventa besökare och min mor höll på med dykning på samma badhus så fick vi lov utav receptionisten att komma in och bada en snabbis.. På nåd! Vi skulle vara snabba och inte märkas av.. Deal!)
Efter en kul badstund så var det dags för det traditionella fikat. Saft och bulle såklart. Vi fikar, men oj! Vänta nu..
Jag eller min syster hade råkat spilla lite saft på detta fina stora glasbord (som nästan varje badhus har framme...) Dom flesta hade säkerligen bara använt handduken, eller kanske hämtat lite papper från en toalett eller något.. Nä..
Min far fick den LYSANDE idén att han skulle "skölja av" glasskivan. "Då får man bort alla spill som finns, såklart."
Han tyckte bubbelpoolen var rätt ställe att, så att säga, "skölja av" skivan.
Sagt och gjort, han tar hela glasskivan och går mot bubbelpoolen för att bara "doppa" den och på så vis bli av med den där saften..
När glasskivan är under vattnet, så blir ju glaset snorhalt - han tappar hela jävla skivan i bubbelpoolen (som var igång för övrigt!).
Gnissel och en massa andra oljud - stunden uppdagades för honom.
Han tappade glasskivan och den gick sönder på botten av bubbelpoolen.
Han fick, med svansen mellan benen, gå ut till den snälla receptionisten som hade benådat oss med lite egentid inne i badhuset och FÖRSÖKA förklara vad som hade hänt. Hon trodde ju inte på honom, "skämtar du? Varför skulle du skölja av bordet i BUBBELPOOLEN?!"
Det hela resulterade i att vi bytte badhus och detta badhus fick vara utan bubbelpool tills dom skaffat en ny...
Det blev aldrig någon räkning att tala om, vi har dock inte varit där sen dess. Inte ens jag med mitt eget barn..
submitted by willegard to sweden [link] [comments]


2018.02.09 12:14 OrbitalTurtle Dra åt helvete, Studentkortet!

God morgon,
Idag är jag grinig som fan och på typiskt svenskt manér tänker jag bjuda in er i min misär.
Nu har jag varit student i snart fem år och det är som ni vet en rofylld tid med få skäl till blint raseri. Det finns dock ett konstant återkommande element som får mig att ifrågasätta om det är värt det att plugga över huvudtaget, nämligen Studentkortet. Jag får mail och brev av dem typ en gång i månaden och det har blivit lite som sådan där kinesisk vattentortyr för mig. Ni anar inte, bröder och systrar, hur många gånger jag har hört mailen plinga till och med hoppfullhet i hjärtat slängt mig på telefonen bara för att sedan inse att det är fler "erbjudanden" från Studentkortet. Jag provade att höra av mig till dem men de sade bara att de fick all information från CSN och att det inte var möjligt att plocka bort individuella personer från deras listor. Nähä, liksom?
Låt oss vara ärliga med oss själva här; Studentkortet är inte en tjänst för studenterna, det är ett marknadsföringsföretag med 35 miljoner svenska kronor i omsättning varje år. Jag förstår att våra ärade traditioner om öppenhet och allmäna handlingar leder till en och annan avart ibland men är det verkligen rimligt att man ska tvångsrekryteras som konsument för marknadsföringskampanjer för att få tillgång till studielån? "Men vi ger ju studenterna rabatter", säger de med ett flin, medan de ondsinta marknadsförarna håvar in storkosingen på studenternas bekostnad. Studenterna! En av de mest utsatta folkgrupperna i det svenska samhället! För fan.
Som slutplädering så vill jag bjuda in Studentkortet AB att vänligen dra åt helvete. Eftersom att ni bevisligen är smarta nog att lista ut ett sätt att berika er själva på vår bekostnad kan ni väl använda en del av den hjärnkapaciteten till att ge oss ett sätt att hoppa av era kampanjer. Fast det är klart, om ni enbart skulle få ge reklam till de fåtalet människor som bryr sig om 5% rabatt på tidningen Hästsport eller vad fan ni nu säljer så skulle ni nog aldrig gå runt.
Tack för att jag har fått komma till tals. Nu ska jag gå på lunch och äta pytt i panna.
Mors.
Ps. Kappa.
submitted by OrbitalTurtle to sweden [link] [comments]


2017.08.17 12:24 Swedishmonkeyy För tidig lunch

Jag har för tillfället ett sommarjobb i en fabrik, där jag spenderar hela dagen med att gänga skruvhål. Det är ungefär lika roligt som det låter, och jag börjar helt ärligt längta tillbaka till skolan.
Jag har vart hungrig hela dagen, och ända sedan förmidagsrasten har jag längtat till klockan 12 när det är lunch. Jag tittar upp på klockan, och hoppar nästan till av lycka när jag inser att det snart är lunch. Jag går på toa för att fördriva tiden, och lägger sedan in maten i micron.
Det kommer förbi någon som tittar lite konstigt på mig, men jag tänkte väl att det var för att jag hade lite smutsiga kläder eller något. Jag sätter mig på en stol och ska precis gå in på reddit när jag inser att klockan bara är 11, alltså är det en timme kvar till lunch. Jag får lite smått panik eftersom maten redan ligger i micron och snart är färdig, men jag beslutar mig till slut för att äta på 15 minuter och sedan gå och jobba lite innan jag tar resterande 15 minuters rast tillsammans med resterande arbetskamrater.
Det var ett dumt beslut, för det har nog aldrig vart så många som passerat lunchrummet som när jag satt där. Alla kollade lite konstigt på mig, så jag satte I hörlurarna, kollade på telefonen och åt så snabbt jag kunde. Jag tror chefen såg att jag åt kl 11, och risken är att han blir arg när han ser mig i lunchrummet en timme senare också.
Det är tur att det är min sista dag imorgon.
(Ber om ursäkt ifall det blev lite rörigt, är inte speciellt bra på att återberätta historier)
Edit: Rättat till stavfel
submitted by Swedishmonkeyy to swedishproblems [link] [comments]


2017.08.16 20:51 medicmark Grattis på pissen

Ursäkta min dåliga svenska .... Jag är från Amerika så jag talar en blandning av google translate och Swenglish.
Så .... första veckan i Sverige. På en bar med vänner att äta lunch och dricka någon världsberömd Falcon - jag menar "gudarnas nektar".
Lite senare leder jag till badrummet. Bara en dörr. "Interesting" - tror jag. En sådan stor bar för endast en toalett.
Två personer framför mig, flickan går in i badrummet. Några sekunder senare följer mannen.
Va. Lite tidigt för "eftermiddagsglädje", och det var inte oansenlig, jag står strax bakom dem. Men jag bedömer inte svensk kultur. Detta är ett sexuellt befriat land. Förhoppningsvis är de snabba. Någon tid passerar och mannen går ut.
Den amerikanska förbannelsen styr mig och jag måste gratulera den här mannen. Ett litet huvud nickar. "Good job" - jag viskar när han går förbi.
Därefter går kvinnan ut, och det är min tid på badrummet. Jag går in
Könsneutral. Minst åtta toaletter. Fy fan.
Jag tänker på att flyga genom toilettrören i avloppet där jag hör hemma.
submitted by medicmark to swedishproblems [link] [comments]


2017.07.20 16:55 TallTiny Aftonbladets artikel om spelarna i ÖFK

Östersund är 90 minuter ifrån att slå ut Galatasaray i Europa League. Därmed kan ”Östersunds Eminem”, han som äter hamburgare eller pizza på matchdag och ”Sveriges största mytoman” fullborda en praktskräll. Här avslöjar Brwa Nouri och Tom Pettersson hemligheterna om spelarna i Östersunds FK.
Aly Keita
Position: Målvakt. Ålder: 30. Kommentar: ”Snubben bor längst bort ifrån arenan, men ringer ändå varje person i laget varenda dag och ber om skjuts. Och allt detta är för att han inte orkar ta sitt egna körkort, folk börjar nog bli rätt trötta på honom ...”
Andreas Andersson
Position: Målvakt. Ålder: 26. Kommentar: ”Han tror att Borås är världens finaste ställe i världen, men det vet ju alla att det inte är. Det är världens regnigaste ställe, inte finaste. Borås är ju en förort till Göteborg.”
Tom Pettersson
Position: Försvarare. Ålder: 27. Kommentar: ”Det är lite som med Andreas. Tror att Trollhättan är centrumet i världen. Kallar Trollhättan för Trollywood efter Hollywood. Det är något med de där västkustpojkarna, jag tror inte att de kan något alls om övriga världen. Är dock jäkligt musikalisk, vi hade någon musiktävling men han kunde alla låtar efter två sekunder, typ, så han vann rätt klart.”
Sebastian Lundbäck
Position: Mittfältare. Ålder: 20 Kommentar: ”En egen produkt från Östersund som är ganska tyst och lugn. Hänger mycket med Curtis Edwards och sin flickvän. Är ett stort Arsenalfan, så han har det ju tufft som ni säkert förstår.”
Darijan Bojanic
Position: Mittfältare. Ålder: 22. Kommentar: ”Han tror att Gislaved är en förort och världens ghetto. Han tror att Gislaved är som Brooklyn och att han själv är ett ghettobarn. Men det är man ju förstås inte om man kommer från Gislaved ... Njuter också av pannkakor.”
Douglas Bergqvist
Position: Försvarare. Ålder: 24. Kommentar: ”Tror stenhårt på Conor McGregor i fajten med Mayweather här snart. Men det är nog för att han själv tror att han är en MMA-fajter. Han är lite stark, det ska han ha, men han överskattar nog sin egen styrka lite väl mycket.”
Jamie Hopcutt
Position: Mittfältare. Ålder: 25. Kommentar: ”Lagets stora vinnarskalle. Blir seriöst sur om han förlorar i sten-sax-påse. Typiskt engelskt. Är en otroligt duktig fotbollsspelare dock som kommit tillbaka efter sin brutna fot.”
Alhaji Gero
Position: Anfallare. Ålder: 23. Kommentar: ”Vid blotta ögat kan man tro att han är stor och farlig. Men det här är en enda stor nallebjörn. Väldigt gullig människa och inte alls så farlig som han ser ut. Man vill bara krama honom och han har väldigt lätt till skratt.”
Hosam Aiesh
Position: Mittfältare. Ålder: 22. Kommentar: ”Lagets store mytoman. Jag skulle nog kunna säga att det är Sveriges störste mytoman. Han hävdar att han var ute och joggade första gången när han var fem månader gammal. Det är ju förstås ingen som tror på honom.”
Johan Bertilsson
Position: Mittfältare. Ålder: 29. Kommentar: ”Lagets blyger. Säger inte så mycket och tar inte så stor plats. Man vill mest bara krama honom för han är så extremt snäll. Kanske för snäll till och med.”
Ken Sema
Position: Mittfältare. Ålder: 23. Kommentar: ”Har precis tagit sitt körkort efter att tidigare ha kuggat teoriprovet fem gånger. Är extremt stolt över sitt nya körkort vilket man kanske inte borde vara om man kuggat teorin fem gånger innan. Är den som hämtar Aly Keita nu, åkte mycket med Ronald Mukiibi innan.”
Ludvig Fritzson
Position: Mittfältare. Ålder: 21. Kommentar: ”Hans tjej bor i Luxemburg där hon pluggar, tror jag. Det är väl ganska speciellt och han åker dit lite då och då. Om han inte är i Luxemburg så är han hemma i Värmland och pratar värmländska. För det är han väldigt bra på.”
Bobo Sollander
Position: Försvarare. Ålder: 32. Kommentar: ”Kallas Mr. Östersund av alla här uppe, men för mig är han Mr. Jobbig. Men heter man Bobo är man fan kung, det är ett kungligt namn.”
Curtis Edwards
Position: Mittfältare. Ålder: 23. Kommentar: ”Hämtades ju från skogen i division 5 eller något. Han är en av dem mest talangfulla spelare jag träffat, trots att han inte bryr sig överhuvudtaget om sin talang. Äter bullar, godis och dricker Fanta hela tiden. På matchdagar äter han pizza eller hamburgare, men är ändå den bäste i var och varannan match. En riktig gottegris.”
Dennis Widgren
Position: Försvarare. Ålder: 23. Kommentar: ”(Ett långt skratt) ... Dennis. Det är min (Brwa Nouri) rumskamrat, men det är svårt att få kontakt med honom. För han sitter både med sin iPhone och iPad samtidigt och letar nyheter. Det är nyhetssajter, Twitterflöden och allt möjligt. Han tror att han missar något viktigt om han inte är inne varannan minut. Heter även Trond i mellannamn.”
Gabriel Somi
Position: Försvarare/mittfältare. Ålder: 25. Kommentar: ”Lagets mest fåfänga. Fixar håret flera gånger om, norpar ögonbrynen och försöker vara allmänt fräsch. Brukar ofta prata om hur mycket han älskar Södertälje – trots att han är från Örebro ...”
Fouad Bachirou
Position: Mittfältare. Ålder: 27. Kommentar: ”Lagets baguette. Älskar allt som har med Frankrike att göra. Hans ögon är väl typ blåa-vita-röda, precis som flaggan för Frankrike är det enda han pratar om. Är, precis som Edwards, en gottegris och älskar sin Nutella.”
Brwa Nouri
Position: Mittfältare. Ålder: 30. Kommentar: ”Han skriker skithögt varje gång han gäspar så då gäller det att inte vara i närheten. Blir även som ett barn på julafton varje det serveras stuvade makaroner och falukorv till lunch.”
Ronald Mukiibi
Position: Försvarare. Ålder: 25. Kommentar: ”Världens segaste människa. Kallas för Mr Chill i laget. En normal dag för Ronald ser ut som så att han tar två och en halv timme på sig att sätta på sig strumporna. Tre timmar för t-shirten, fyra timmar för byxorna och andra halvan av dagen går åt till att äta. Är så otroligt långsam.”
Samuel Mensah
Position: Försvarare. Ålder: 28. Kommentar: ”Lagets instagrammare. Det enda han gör att ta bild i olika vinklar och ljus. Tycker själv att det blir jättebra bilder, men det råder det delade meningar om.”
Sotirios Papagiannopoulos
Position: Försvarare. Ålder: 26. Kommentar: ”Otroligt hungrig människa som äter hur mycket som helst. Tar även massage två gånger per timme och det är inte för att han är skadad alltså. Han har bra fysisk status och tar väl hand om sin kropp.”
Saman Ghoddos
Position: Anfallare. Ålder: 23. Kommentar: ”Om Hosam Aiesh är lagets mytoman så är Saman lagets kryddare. En helt okej historia kan bli överdrivet rolig och sjuk, men nystar man i det är det inte ens hälften som stämmer. Han tycker om att krydda helt enkelt. Tycker även själv att han ser väldigt bra ut, men det råder det också delade meningar om ...”
Tim Björkström
Position: Försvarare. Ålder: 26. Kommentar: ”Lagets Eminem. Han är rappare och det trodde man inte om en kille från Tyresö, men det är ett välkommet inslag i vår lilla blandning i Östersund.”
submitted by TallTiny to Allsvenskan [link] [comments]